# Deppig Author: plommon Hej Är väldigt deppig ikväll och känner att jag behöver skriva av mig lite och tänkte testa här. Mitt liv är i stort sett perfekt : jag har en fin familj, en underbar pojkvän som jag snart ska flytta till gård med, fast jobb och om jag tänker efter har jag några bra vänner. Dock är jag inte glad... Känner ingen glädje över nånting, känns som att jag är mest ensam i hela världen. Visst träffar någon vän varje vecka, men det är i stort sett alltid jag som hör av mig. Det kan gå veckor utan att någon ringer/ skickar sms,. Jag kan erkänna att jag nog inte alltid är den roligaste att umgås med. Är ofta nere eller deppig. Jag försöker må bättre genom att snacka skit om andra, men till största del är det nog avundssjuka. Jag vet inte vad jag ska göra för att må bättre/ bli gladare? Har gått hos 4 olika psykologer, men har ej känt att de har hjälpt, har även gått på antidepressiva i ca 2 år. Men slutade med de för några månader sedan. Finns det någon mer som har det som jag?? Vad brukar ni göra för att må bra? ## Comment 1 Author: cirrun TS Önskar att kunde ge råd om att kunna  må bättre, men vill ändå säga att du är ovanligt ärlig när du tror att du pratar skit av avundsjuka och är därför inte så kul att umgås med.  Jag har slutat med många sk. vänner när dom inte har hört av sig till mig, - någonstans känns det då att man är inte värt för en tanke ens... \- Om upplevelsen av total ensamhet kunde enkelt bytas till euforin i gemensamhet kring en  tanke eller känsla vore livet blivit lätt för oss, därför avundas jag dom som är troende eller hängivna för sina egna intressen där dom måste umgås med likasinnade. Styrkekram till dig och hoppas du får hjälp👍 ## Comment 2 Author: Andreasss Hmm, vad känner du när andra inte hör av sig? Avvisad, övergiven, ensam? Varför väntar du med att höra av dig till andra? Om du ändå vill ses? Alltså man kritiserar alltid andra för precis samma sak som man inte tillåter sig själv att vara. Om man är rädd för att vara otillräcklig, försöker man allt för att vara tillräcklig och blir arg på andra som verkar otillräckliga. Om man är rädd för att visa sig sårbar, gör man allt för att aldrig visa sig sårbar och kritiserar andra som är sårbara. Osv Är du perfektionist? Viktigt med detaljer? ## Comment 3 Author: plommon Tack för era svar! Jag känner mig typ betydelselös när folk inte hör av sig, sen är jag lite rädd för att höra av mig för jag vill inte vara tjatig eller påträngande. Jag vet att när jag är nere kan jag vara väldigt avvisande och otrevlig, även om jag egentligen vill motsatsen :s Att jag är perfektionist kan du kanske ha rätt i. Jag har kontroll- behov, vill alltid ha rätt och vill alltid antingen vara omtyckt av alla eller att alla ska respektera mig. ## Comment 4 Author: Andreasss Kan vara så att du är väldigt själv kritisk? Frågan är om du var kritisk mot dina psykologer eftersom du bytte? De levde inte upp till dina förväntningar? Du kritiserar dig själv efter att du nämnde att andra inte hör av sig. Du menar att ditt liv verkar vara bra, men känns inte bra. Ännu ett tecken på att du har höga förväntningar på dig själv, är du kritisk mot dig själv för att du borde tycka om ditt liv mer än du gör? Du tillåter inte dig själv att slappna av och göra saker för att det är roligt istället för att det måste bli bra? Jag tror att när du är som mest kritisk mot andra, är du igentligen som mest kritisk mot dig själv! Om du var mindre kritisk mot dina vänner och lät dem leva precis hur som helst, skulle de kanske vara mer avslappnade med dig. Ingen kritik emot dig att du inte är tillräckligt bra. Saken är den att om du åter igen säger att du måste ändra dig, har du inte helt förstått. Du är redan alldelens för duktig, du behöver inte bli duktigare på någonting. Men du behöver acceptera dig själv och alla fina saker du redan gjort för dig själv. Lägg inte näsan i blöt, när folk gör saker och ting galet, säg att de är duktiga i alla fall. Börjar du se vad jag riktar allt åt? ## Comment 5 Author: ramlar Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Försöker träna, läsa, se på film, laga god mat, promenera och framförallt försöker jag prata/skriva av mig och acceptera situationen och mig själv. Det är en lång process med små framsteg som får ta sin tid. Att lära känna sig själv och skapa sin egen lycka - inte vänta på att lyckan ska komma till dig. kramar till dig, du är stark!