# 45 och livet går bara utför Author: [Borttaget] Har ett bra jobb, välbetalt. Är så ensam nu att de enda som ringer är mamma ett par gånger i månaden, och möjligen min syster en gång i månaden. Alla SMS jag får är aviseringar från banken om en ny räkning. Blev mobbad på jobbet för två år sen. En hemsk upplevelse som gjorde att jag knäcktes helt, drog mig undan. En annan sak är att den händelsen öppnade mina ögon för hur min uppväxt varit. En pappa och mamma som aldrig någonsin sagt att de älskar mig. Det enda de haft att säga var att anmärka på detaljer, klagomål på allt jag sagt eller gjort. Min pappa är värst. Jag upplever att jag i hans ögon aldrig någonsin gjort något bra. Han har mobbat mig, men jag förstod inte att det var mobbing, eftersom det var det enda jag kände till. Därför blev det även vanligt med att jag blev mobbad i skolan. Ex. Min pappa kallade mig styltmannen och skrattade när jag 14 år gammal och 195cm lång kom in i rummet där han satt och pratade med min äldre systers pojkvän. Och i vuxen ålder är jag den enda i min arbetsmiljös om öppet får höra personliga påhopp från i princip vem som helst. Min chef kallade mig för Ior i förra veckan, syftande till att jag ser världen i grått som åsnan i Nalle Puh. Vi har fler på jobbet, såna som aldrig gör annat än gnäller och klagar. De får aldrig höra sånt. Men jag får det hela tiden. Trots att jag alltid ger konstruktiva förslag på vad som kan göras åt det som ändå alla upplever som störande. Jag har haft ca 3 fasta flickvänner, som alla vart otrogna mot mig. Och haft attityden att de aldrig bad om ursäkt för det. En av dem slog mig regelbundet. När jag gjorde slut med henne tog min pappa hennes parti. Han har även spritt ut saker jag sagt till honom i förtroende till släkt och sina vänner. Och i och med det har jag fått konstiga frågor av lite väl personlig karaktär när jag senare träffar de där personerna. Sist jag var hem till mina föräldrar så hörde jag honom prata om mig på telefon igen. Jag skällde ut honom och drog mitt i natten, trots att jag bor 54 mil därifrån. Han har ringt och bett mig komma tillbaka, men lyckas hela tiden bara förnedra mig mer i de samtalen. Genom att kritisera mitt yrkesval, hävda att jag måste genomföra förändring för att det ska bli bra igen. Det finns inte en chans att han spontant ber om ursäkt för det han gjort. Jag har aldrig förstått varför jag haft såna problem med tjejer som varit så egoistiska och skitit i mina känslor. Men nu inser jag att de har vart kopior av min pappa. Som jag hela mitt iv kämpat för att få acceptens hos, bara få ett enda vänligt ord. Men förgäves. I det sinnelag jag nu efter all skit, och upptäckten av vad mitt liv egentligen varit, så ser jag ingen framtid längre. Jag orkar inte med fler påhopp, jag orkar inte vara helt ensam bland människor som i stort sett hela tiden trycker ner mig, som inget hellre vill är att utnyttja mig, få mig att känna mig svag. Om jag är på bra humör och trivs med livet, så börjar folk direkt förstöra det. Fått flickvän? Då går de direkt på henne och ifrågasätter hur hon kan vara med mig. Ser glad ut? Får direkt kommentarer som ska ta ner mig på jorden. Jag inser att folk bara accepterar mig om jag känner mig låg. Och det orkar jag inte göra resten av mitt liv, för det är att känna mig låg som kommer att göra mig ensam resten av livet. Har sökt psykolog, fått depressionsmedicin. Men inget hjälper mig. Det  är ju livet och omgivningen som hatar mig som det är fel på. Och jag tar mig inte ur det med medicin. Hur gör man för att få riktiga, ärliga vänner i vuxen ålder i storstan då man själv är uppvuxen i skogen och känner inte till annat??? ## Comment 1 Author: Aleya Du bör jobba med synen på dig själv. Att gå vidare i livet och slutar tänka på hur folk ser på dig och har sett på dig. Det kanske låter löjligt men tänker du negativt om dig så drar du till liknande personer. Gå terapi och lär dig älska dig själv fullt ut. Börja fyll ditt liv med mer positiva inslag. Fundera om du kan byta avdelning så du kan bli gladare och slippa påhopp, eller se om du kan slippa att umgås med dessa människor på jobbet. ## Comment 2 Author: [Borttaget] Jag har börjat säga ifrån mer. Inte vara så snäll med folk som beter sig. Men i en grupp så blir jag hela tiden den som står lägst. Trots att alla hela tiden kommer till mig för att få sina problem lösta. Jag blir så less på attityden. Jag har bytt jobb ofta, men varje gång samma visa. Jag blir direkt utsatt. Behöver inte ens ha sagt eller gjort något. Det sker direkt. Terapi, javisst, var det inte det jag redan försökt? Gav ingenting. Jag har haft, trots allt bra självförtroende tidigare, men nu är det riktigt på botten. Jag har försökt med att gå till läkarcentralen med mina problem, men även de ignorerar mig. De tar några prover, ger mig möjligen några antidepp piller och sen är det att hantera allt på egen hand igen. Det känns verkligen som om jag håller på att drunkna med vatten upp över öronen, men det enda folk gör, istället för en hjälpande hand är att säga åt mig att rycka upp mig…. ## Comment 3 Author: VildaVittra Vad är riktiga vänner för dig? ## Comment 4 Author: [Borttaget] Hej! Det enda sätt jag kan komma på är att ge sig ut så mycket som möjligt i situationer där det finns folk. Helst inte stora grupper. Börja gå några kvällskurser med max 8-10 deltagare/grupp. Om du är blyg får du se det som träning att bara vistas där i början. Min erfarenhet är att ungefär var sjätte till sjunde kurs leder till en kontakt med någon som man sedan kan börja träffa lite regelbundet. Kanske fika med någon gång i månaden eller titta på Tv med någon kväll i bland. Till att börja med. Man får inte gå för fort fram. Det finns ju kurser för singlar, men det tycker jag personligen känns för "uppenbart". Jag vill inte att någon ska tro att jag är ute för att ragga. Det ska vara själva kursämnet man har som ett gemensamt intresse. Man är där för kursens skull och har man tur får man kontakt med någon likasinnad. Om du är väldigt deprimerad är det viktigt att kursen är kravlös. Inga hemläxor och sånt… Välj gärna en kurs som håller på kring ca 3 timmar. Då brukar det vara en fikastund i mitten, när hela gruppen tar en gemensam paus. Brukar vara trevligt. Se varje kurs som en investering med utdelning var 6-7 gång :-) Ju mer du investerar, desto mer kan du tjäna. Tyvärr måste man ut och röra på sig och se sig om, vilket ju är jättesvårt och jobbigt när man är deprimerad.  En annan sak som är bra för att få nya kontakter är att engagera sig i någon form av ideellt arbete. Soppkök, kyrkarbete, politik. Dessa grupper tar väl hand om sina medlemmar och arrangerar trevliga sammankomster över storhelger och tillfällen när det är extra svårt att vara ensam. Jag ställer hellre upp för en god sak och träffar likasinnade på julafton än sitter ensam…  Har du möjlighet att byta jobb? Med små utgifter varje månad har man större möjlighet att välja jobb efter arbetsmiljö snarare än lön… Fundera om det finns "snälla" arbetsmiljöer i din närhet. Miljöer där man samarbetar och hjälps åt i stället för att konkurrera.  För att en nystart ska fungera, måste du helt krasst göra dig av med dåliga relationer som förstör för dig. De som ifrågasätter varför någon vill vara tillsammans med dig går bort. Får du nya vänner, måste du hålla dem långt bort från de som vill förstöra för dig. Slutligen gäller det nu att göra allt för att du ska känna dig så harmonisk och lugn som möjligt. Det kan låta väldigt simpelt, men en snabb power-walk på ca 1 timme varje dag kan faktiskt göra väldigt mycket för välbefinnandet. Det är bra för psyket att röra sig och komma ut i friska luften och följa årstidsväxlingarna på det sättet. Och känner du dig lite bättre psykiskt, blir det också lite lättare för dig att vistas i nya sammanhang bland nya människor. Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig. Du är värd att må bra och vara lycklig. ## Comment 5 Author: [Borttaget] Tack Mafaldahej, bra inlägg, och jag har funderat på allt det du säger. I flera år. Men i slutet av dagen då jag kommer hem så somnar jag kl 1730 till kl 2130 och sen är det bara att somna om igen kl 2230. För att orka igenom en ny dag. Jag är helt slut. Finns ingen ork. Blir inte lättare med att jag bor i storstan och har ingen som jag känner här, vet inte vart man börjar ens. Jag har yxat bort bekantskaper som gjort mig illa. Slutat vara med på Facebook, och nu dessutom slutat umgås med mina föräldrar. Allt det där leder mig ju bara längre in i ensamhet. Ond cirkel där det bara blir sämre och sämre tycks det. ## Comment 6 Author: Aleya #2 tror du missuppfattade mitt inlägg. Det jag menar är att du dka bygga upp dig djälv för att lättare kunna hantera dessa situationer. Inte som att du ska rycka upp dig utan som ett tips så att ditt egna värde i dina ögon blir större. Man klarar nämligen sutuationer i denna stilen bättre om man känner sig stark i sig själv. Sätt mål. Exempel vad vill du att vc ska hjälpa dig med? Läs på och säg vad du vill ha för hjälp. Visa vad du vill. Jag hoppas att det löser sig. ## Comment 7 Author: [Borttaget] Nej inte alls, jag har försökt massor, jag har satt upp mål, jag har krävt att få hjälp. Det har gått väldigt mycket längre än att dina relativt enkla råd ska räcka till. ## Comment 8 Author: [Borttaget] #5 Jag tror dig! Jag vet hur det är. Jag vet hur det är att bara jobba och sova. Alla råd man får har man redan tänkt ut själv och förkastat för man vet att man inte har ork. Man vet egentligen hur man ska göra, att det bara finns en väg ut, men man har inte kraften… Det kanske är det den här tråden ska handla om. Hur hittar man den där lilla gnistan som kan få en att ta det där första lilla steget i rätt riktning? Och vad gör man om det där första lilla steget inte ledde någon vart? När man är helt dränerad… Var ska man tanka ny livslust? ## Comment 9 Author: [Borttaget] Ja precis. Det är ju exakt där som problemet startar. När hela världen tycks som skit, och man själv tömt ur sig all energi man har på att få allt på rätt spår. Hur hittar man den energin i ensamhet? Jag ringde till en mobbingjour en kväll. Fick prata en 30min med en kvinna som verkligen direkt var på "min" sida av problemet, en som lyssnade, och höll med mig. Istället för att direkt hitta en lösning.  Ett mer motiverande samtal har jag nog aldrig haft. Jag bara skakade i hela kroppen av att äntligen kunna låta musklerna slappna av och känna mig trygg i att jag kunde blotta mig helt utan att råka illa ut. Efteråt kändes det att jag hade endorfiner i kroppen, något jag inte känt på fem-sex år. Vilken härlig känsla det var. En annan helg så åkte jag ända till Östersund och gick på dans, och fick dansa hela kvällen, ryste av att få umgås utan att säga ett ord och bara röra sig till musiken med någon som dansade bra, samma sak där. Men nu bor jag ju i sthlm, och dans här är inte samma sak, här kan folk inte slappna av och släppa loss på dansgolvet, eller så klär de sig i gympakläder och låtsas att de är på aerobicsträning, inte så sällskapligt. Jag tror att egentligen handlar "första hjälpen" i den här situationen att få ovillkorligt stöd, en person som ger uppskattning för den man är, som har samma syn på det man råkat ut för, och inte bara lägger tillbaka ansvaret på en själv, att man ska ta i mer, utveckla sig själv osv. För i grunden är det sällan fel på den som mobbas, utan fel på dem som mobbar. En annan sak tror jag, som är svår att få i den ensamma situationen, är ett fysiskt stöd, en trygghet, närhet av en annan person, utan krav och bara tyst få en kram då och då. ## Comment 10 Author: [Borttaget] Usch, min mamma ringde nyss och grät. Pappa är lika hemsk som vanligt mot henne, och hon har själv, på grund av att jag börjat uppmärksamma och säga ifrån att hennes liv med honom heller inte vart bra, kuvad av en egoist i 55 år. ## Comment 11 Author: VildaVittra #10 Vad vill du göra för henne? ## Comment 12 Author: [Borttaget] Vet du att man kan få remiss av kvartersläkaren till samtal? Jag har själv gått 10 gånger hos en samtalsterapeut. Det är som du skriver väldigt skönt att få tala fritt utan att bli dömd. Jag fick många nya tankar och infallsvinklar under de här 10 gångerna. (Gick ungefär varannan vecka). Det fysiska är en annan stor sak du tar upp. En gång gick jag till en spåman. När han höll i mina händer för att läsa linjerna i handflatorna började jag gråta… Det var så fantastikt att känna den där länken till en annan människa… Så hemsk egentligen… Att beröringen är så viktig för oss människor. Jag försöker i brist på bättre ge mig själv andra typer av sköna upplevelser. Sol, vind och vatten mot huden är helande och läkande för mig.  Det du skriver om dansen, låter härligt. Jag har själv aldrig haft "rytmen i blodet" och känner mig som en flodhäst när jag är på ett dansgolv. Men där får man ju på ett naturligt sätt känna sig nära en annan människa. Tänk om du haft tillgång till ett bra dansställe oftare… Men var och hur i en storstad? Stan känns kall och opersonlig och skapar rädda människor och ett stort avstånd mellan oss som bor i den. Hur länge ska hon låta egoisten plåga henne? ;-) Valet är fritt!  (Provocerande, jag vet!) Ge henne en fristad och låt henne bo hos dig tills hon fått nytt fotfäste. Hon kanske är så nedbruten av honom att hon behöver din hjälp att komma därifrån. Sätt ner foten och hjälp henne till en nystart. Jag vet att man behöver hjälp i hennes situation. ## Comment 13 Author: [Borttaget] Hon har fler ställen på närmare håll att bo. Både jag och syster har vart väldigt tydliga med att enda utvägen nog är att kasta ut honom. Men den där generationen de ser skilsmässa som ett misslyckande, det gör man bara inte. Kyrkan har jag också tänkt på, där har de ju också rätt inställning, att bara finnas. Det du skriver om handkontakt och sånt är väldigt skönt, men också farligt. Jag blev vän med en tjej för ett år sen som var väldigt fysisk och flitig, vilket var skönt och jag trivdes med det, men de där beröringarna kom att betyda mycket mer för mig än de var avsedda i och met att jag hade ett större behov. Så det blev lite för komplicerat. ## Comment 14 Author: _Fisken Northpaw. Hur har det gått? Jag läste hela tråden. I inlägg #9 har du kanske ett spår av en lösning? Du skrev att du varit på terapi etc. etc men det inte fungerat (#2) Sen räcker det med ett telefonsamtal..... Om du går på terapi kan du få lov att prova många olika terapeuter innan du hittar nån du gillar. Du har en del i ryggsäcken som måste tas ur, studeras och sedan kastas.  En bekant till mig gick till en regressionsterapeut och blev hypnotiserad. De pratade om dåliga händelser i barndomen. Hon var helt förändrad efteråt. Totalt förändrad. För henne var det mycket lyckat. ## Comment 15 Author: [Borttaget] Jag har ägnat två veckors ledighet under jul och nyår till att psykonalysera mig själv. Sen är bara frågan hur man ska kunna omsätta dessa insikter i att ta sig ur skiten och de dåliga människorna i mitt liv. ## Comment 16 Author: Wiff59 Med dina erfarenheter skulle du kunna sitta på en mobbningsjour och hjälpa andra. Att bli en sådan som kvinnan du pratade med. En som lyssnar och förstår en som har varit med och vet vad han pratar om.  Sen kanske du ska förlåta dig själv för det känns som du också klankar på dig själv, att du  inte duger. Tycker du att du är värd ett bra besök på Vc? Eller tycker du att du inte är värd att bli behandlad schysst. Om du tycker du är värd att bli behandlad med respekt och vänlighet kan du ju slå näven i bordet och säga ifrån. GE MIG HJÄLP NU!!!! När man blivit illa behandlad i barndomen är det lätt att "ta över" de som tex din pappa och klasskamrater sa. Om din pappa sa Du är dum ful och feg kan det vara så att du "tagit över" nu och säger samma till dig själv. "Jag är så dum, ful och feg" Detta är mänskligt och något vi gör vi människor men det gäller att stänga av den gamla inspelningen. För inte hade din pappa rätt eller dina klasskamrater. Frigör dig från deras röster, sträck på dig och säg att du är bra, du duger, du har rätt att bli älskad. Att träna, tex springa, styrketräning mm kan man göra ensam. Att få bra kondition och styrka är bra för självförtroendet. Att bli stark i kroppen kan påverka knoppen. Jag själv fick gå till flera terapeuter innan jag hittade rätt. Man måste kunna känna förtroende och knyta an och det gör man inte med alla, så fortsätt sök är mitt råd. Du är bäst tänk vilken kämpe du är som klarat av alla dessa år när du blivit så illa behandlad. Jag önskar dig allt gott och hoppas du på något sätt kan få tillbaka livsgnistan och styrkan. ## Comment 17 Author: [Borttaget] grejen är att jag är medveten om att många problem jag råkat ut för har varit för att jag vart för snäll, och för att min självbild har vart att jag inte är värd något, inte värd att älska, inte värd att respektera. MEN det knepiga är att när jag väl säger ifrån så skiter folk i att jag gör det, de lyssnar helt enkelt inte, varken på VC eller jobbet eller nån annan stans. Och jag säger ifrån på ett sånt sätt som man omöjligen kan missa. Man ska ju inte behöva bli förbannad och skrika för att bli tagen på allvar. Och då kommer de där kommentarerna, ryck upp dig, ingen tycks fatta att jag menar allvar ## Comment 18 Author: _Fisken Undra om inte uttrycket "...Varit för snäll" är egentligen en omskrivning för "dålig självrespekt" ? Du viker dig inför andra för du tycker du inte har rätten att ta plats. Jag känner igen mig själv i uttrycket. Det där kanske en proffs ska uttala sig om. Inte jag. ## Comment 19 Author: Wiff59 Ibland kanske man måste bli förbannad och tom skrika. Det har jag lärt mig som multisjuk. Jag har också haft svårt att säga ifrån men så fick jag en allvarlig sjukdom som ändrade mig. Om jag pratar med sjukvården nu så säger jag ifrån på skarpen om de nonchalerar mig. Jag är värd att bli tagen på respekt. OM du satt på en mobbningsjour vad skulle du säga till dig själv om du ringde? Det kan vara bra att fundera på. Häromdagen var Alex Schulmans föreställning på TV. Finns säkert på SvtPlay. Han beskrev hur han tog hand om lilla barnet Alex och skyddade honom mot allt ont. Om du som vuxen ser på barnet Northpaw vad skulle du säga till honom? Vad skulle du ge honom? Spräng dina bojor som andra lagt på och du fortsätter att vårda. Ställ dig framför spegeln, sträck på dig, titta dig stint i ögonen, sträck ut händerna uppåt, utåt och säg "Jag är värd att ha ett bra kärleksfullt liv, jag är värd att bli älskad, värd att bli behandlad med respekt. Det går att programera om tankarna du har om dig själv. Jag tror du måste respektera dig själv för att andra skall göra det. ## Comment 20 Author: [Borttaget] Brist på självrespekt vet jag inte om det är. Snarare att mitt liv från barnsben varit fullt av mobbade, så jag har trott att det var något normalt. Jag har inte känt till något annat. ## Comment 21 Author: Mantissa Jag känner att jag har inga goda råd att ge. Men jag hoppas verkligen att du hittar en väg att gå som får dig att må lite bättre och tar dig mot ditt mål. Har du ett mål? Har du försökt sätta ord på vad du vill? ## Comment 22 Author: [Borttaget] Har som jag skrev ovan satt upp mängder av mål, försökt i tio år uppnå dem, men så fort jag känner att det kanske kommer en förändring, så kommer istället ett bakslag. Jag har en fruktansvärd otur, på en sådan nivå att folk som känner mig säger att man inte kan ha sån otur. ## Comment 23 Author: Mantissa Hm ja det är ju svårt att sitta här bakom en skärm och ge råd om sånt som man inte har full insyn i, och det kanske man inte heller ska om man inte vet vad man gör. Vill ju inte göra något värre liksom :S Men lyssna kan vi :) ## Comment 24 Author: Wiff59 #23 Du har helt rätt, det är så lätt att komma med goda råd som säkert i detta fallet du, Northpaw vet och har hört förut tusen gånger. Men att prata om det som är svårt är också läkande och får en att gå framåt i livet. ## Comment 25 Author: spettannettan Kan känna igen mig. Är också 45 år, har inte många vänner.. typ 1 kanske, men vi umgås inte så ofta längre. Sen är jag långtidssjukskriven, det gör ju inte saken bättre.  Jag har iallafall min fina hund och jag gillar att vara ute i naturen, men att det ska vara så svårt att skaffa nya vänner som stannar!?  Jag har nog själv blivit lite kräsen också eftersom jag tidigare nöjde mig med vem som helst som hade ögon och kunde prata.  Men det var inga bra människor, så dom lämnade jag. Flyttade. Och  där jag bor nu känner jag inte så många. Man vill ju träffa någon och dela upplevelser, resa, ha kul, dela intressen osv. Skulle också vilja träffa någon kille som är som jag, en jordnära person. Det ska nog bli bra i slutändan, hoppas jag 🙂 **Här har du förresten en vän om du vill ha, northpaw.** ## Comment 26 Author: Kajsami Jag är också i samma situation. Har inte heller så många vänner. Är 41 år och har aldrig haft en kille. Det enda jag duger till är att utnyttjas, inget mer. Sånt sätter sina spår på psyket. Har också blivit mobbad och därifrån lärt mig att jag inte är värd något, att jag borde dra en svart säck över mig så att andra slapp se mig. Sånt sätter sina spår. Förstår att det är svårt att slå ifrån sig när folk är elaka. Särskilt när man själv har en känsla av att man inte är värd något bättre. Men för din egen skull hoppas jag att du kan slå näven i bordet när folk beter sig illa mot dig. Du ÄR värd bättre än så.  Jag sekunderar det som spettannettan skriver, här har du också en vän om du vill. Jag bor i närheten av Stockholm och tycker om att träffa nytt folk och gillar också att dansa. 🙂 ## Comment 27 Author: scirocco Ja det är inte lätt, men som jag har sagt i andra trådar så börjar det med att man måste gilla sig själv. Börja med att i princip släppa allt så gått det går, leva för stunden och förbättra saker i ditt liv som du kan förbättra, går det inte arbeta på nått annat. Släpp det förflutna helt, det ska inte existera för dig alls för tillfället. Jag kan delvis relatera till mycket, vad det gäller att vara ensam iallafall, men jag har i princip varit ensam hela livet, har aldrig haft en flickvän, och knappt några vänner, så jag har svårt att relatera till dom situationerna. Men jag har en morfar som är exakt som din far, man måste helt enkelt försöka filtrera ut de dåliga sakerna dom säger när dom försöker trycka ner en. Jag vet att det inte är lätt, från början får man försöka hålla avståndet tills man lyckats lära sig filtrera bort det onda. Jag har alldrig blivit mobbad på jobbet, men jag har blivit mobbad i skolan, så jag vet hur hemskt det kan vara, oftast sätter det spår för hela livet. Det har i princip gjort mig till den ensamma människan jag är idag. Men jag har äntligen lärt mig delvis älska mig själv igen, det går framåt varje dag, så det går att komma förbi men det kan ta tid. ## Comment 28 Author: [Borttaget] OM det bara var det förflutna det handlat om hade det väll vart relativt enkelt. Men det handlar om nutiden med. Jag tar mig inte ur situationen, på jobbet tvingas jag möta mobbarna från 2 år sen, och när jag söker jobb och de kräver referenser så vill de hela tiden prata med den chef jag hade som lät mobbarna hålla på, och som till och med skyddade dem så att de fick hålla på att ange mig anonymt via cheferna. Moment 22. Hur ska man kunna släppa något som faktiskt pågår? För mig gäller det att skiten måste få ett slut innan jag inte orkar mer. ## Comment 29 Author: spettannettan #28 Det skulle nog hjälpa dig mycket att komma från människorna som mobbar och hitta ett nytt jobb, men det är ju inte så enkelt. Nu vet jag inte vad du jobbar med och vad du har för arbetsområde, men stå på dig och försök att inte ta åt dig av pikarna. Svara emot, prata med någon på arbetsplatsen som inte är en av mobbarna.   Jättetråkigt att mobbing existerar, det visar bara på hur omogna dom människor måste vara. ## Comment 30 Author: [Borttaget] Problemet ör att det var att jag svarade emot som gjorde  mobbingen till extrem för några år sen. Folk vände de situationer då jag svarade emot och anmälde sen anonymt till mina chefer att jag var otrevlig. Det kunde handla om att de retades med mig för att jag är norrlänning, och att jag då sa emot m.m. ## Comment 31 Author: Mantissa #30 Var det på samma arbetsplats? ## Comment 32 Author: [Borttaget] Annan arbetsplats, men en del kollegor från den är på den nya som jag jag senare flyttades till.