# Hur kommer man över någon? Author: LosGinos Jag vet inte riktigt hur jag ska säga, eller om detta ens hör hemma på denna sajten. Men, i drygt 2 år har jag varit ensam nu. Oförmögen att gå vidare då jag fortfarande är överdrivet kär i mitt ex. Som förvisso skaffade ny pojkvän efter dryga 1 vecka då det tog slut mellan oss. Men, hur jag än gör för att glömma henne, att gå vidare. Så dyker hon upp någonstans, och jag är genast tillbaka på ruta 1. Min mage bubblar bara jag tänker på detta, när jag sitter och skriver ner det.. Jag orkar inte, jag skadade mig själv en gång också pga av hur deprimerad jag blev. Jag orkar inte vara ensam längre.. Jag orkar inte.. Hur ska jag ta mig till? ## Comment 1 Author: [Borttaget] Jag känner igen mig. Kände samma sak för många år sedan, var säkert ungefär 15 år sedan. En tjej som gjorde slut av diverse orsaker men som ändå träffade en ny efter bara två veckor. Jag mådde dåligt i flera månader. Men idag kommer jag över en kvinna på ett helt annat sätt än när jag var yngre. Det är lättare att gå vidare nu.. ## Comment 2 Author: [Borttaget] **Gå ut!** Träffa andra människor. Sitt inte hemma och **var inte rädd** för att falla för någon annan eller att öppna upp dig för en ny vän. Var inte rädd för att binda nya kontakter och knyta nya relationsband. Älta inte för mycket. Vet inte om du hört detta innan (det är på skoj) men _"Det enda sättet att komma över någon är att komma under någon annan"_😉Stämmer ju såklart inte helt, och absolut inte för alla, men det ligger något i det bakom det skämtsamma. Det funkade för mig! 2 gånger till och med. _Och så hoppas jag att du vet att jag alltid finns att babbla av sig med, du är så himla himla bra❤️_ ## Comment 3 Author: Biadora Jag sitter lite i samma sits. Hårt för jag trodde verkligen att han var min drömprins som jag skulle bli 80år gammal ihop med...  En bekant till mig sa en sak som jag inte vet om det stämmer eller inte men som låter ganska vettigt. Hur lång tid har ni varit ihop? Det kommer ta halva den tiden innan du/man är över varandra. Och sen är det antagligen alltid så att det är enklare att gå vidare för den som gjorde slut för att dom gick ju vidare redan innan/då dom gjorde slut.. Men jag vet inte, har inte direkt någon erfarenhet att tala om. ## Comment 4 Author: Raija Danielsson För mig kom ensamheten när min älskade man dog. Hur lång tid ska det gå innan man kommer över det? Sen gammalt sa man 1 sorgeår. Strunt, säger jag. Jag har nu varit ensam i lite mer än 8 år. Fortfarande "pratar" jag med min man varje dag. Att bli övergiven är väl alltid jobbigt. Orsakerna kan ju vara olika. Är man ung och blir lämnad, vare sig det är av död eller andra orsaker, så tror jag att det går lättare. De flesta unga hittar en ny kärlek. Vilket jag tycker är bra. Sen betyder det ju inte att man glömmer det som varit. Fast livet känns säkert lättare. Det gäller att våga gå ut och sen andra människor. Inte att låsa sig fast vid vad som varit. Vill man träffa någon, för att inte vara ensam, ja då måste man ju söka. Den som söker han finner. Om man inte söker så finner man inte något. Jag skulle garanterat söka mig ut, om jag var frisk. Inte för att träffa någon ny att leva ihop med. Det känner jag mig för gammal för. Men för att träffa män eller kvinnor att umgås med. Gå på restaurang, teater, bio eller vad som. Men nu är det väl kört antar jag. Vem vill släpa på mig? ## Comment 5 Author: [Borttaget] Det finns människor som säger att "döden är något naturligt". Jag tro inte på det, för i så fall skulle vi inte känna en sådan smärtsam saknad när någon vi älskar lämnar oss. Att alla dör är inget bevis för att det skulle vara något "naturligt", men däremot vanligt. ## Comment 6 Author: cirrun Såg en vetenskapsprogram där forskarna spekulerade att vi kanske är en hologram på kanten av svartahålet, det skulle kanske bevisa att döden inte finns☝️ ## Comment 7 Author: LosGinos Vad har det med saken att göra.. Med min ursprungliga fråga? ## Comment 8 Author: [Borttaget] Hur kommer man över någon? Mista någon kan man göra på många sätt. Men oavsett hur så måste man vidare i livet, innan ensamheten "äter upp en". Döden, sprucken relation och så vidare är några sätt med en gemensam nämnare. Det man ofta behöver när man talar om "hur man kommer över någon" är distans till sig själv. Jo, jag vet att det låter "flummit". Försök tank dig fem, tio år fram i tiden. Vad gör du då? Hur skulle du vilja ha de? Jag tror inte att du då "brottas" med frågan, "hur kommer man över någon?" Men denna vinkling "döden" får du skylla på mig som "spann vidare" på temat. Cirrum har en bra fördjupning i ämnet. ## Comment 9 Author: bamse6311 Tänkte på det där med döden. För min mamma som är troende så är det väldigt enkelt. För henne så är inte döden slutet på något utan tvärtom början till det riktiga livet. När min pappa dog eller rättare sagt "gick bort" som morsan kallar det 1990 så hjälpte religionen och tron henne och precis som Raija så pratar morsan fortfarande efter 23 år med farsan varje dag. Som några här kanske har läst tidigare så gick min fd hustru bort i cancer 52-år gammal år 2008. Jag är dock ateist och har tyvärr inte det förhållningssätt som morsan har. För mig så är döden något slutgiltigt och det är en tanke som jag faktiskt accepterar. En person som dör/går bort lever ju för evigt kvar i minnet och även om jag inte har någon "verbal kommunikation" med min fd fru så tänker jag på henne varje dag. Dock så är jag inte sorgsen längre och alla de minnen som jag har är väldigt ljusa och vackra. När hon gick bort/dog så skulle vår son fylla 18-år ett par veckor senare och våra döttrar var några år äldre. Hur som helst så firade vi Alexanders 18-års dag om än kanske något i sorgens tecken. Våra barn är precis som jag ateister och vi har alla accepterat det som hände och att cancern ibland har en osviklig förmåga att ta våra käraste ifrån oss. Själv så blev jag i början eller rättare sagt efter begravningen djupt deprimerad som ju är helt naturligt. Gick till en psykiater som inte gjorde annat än att skriva ut en massa olika piller. Tack och lov så tog jag inga av dessa och slapp därmed att hamna i beroende. Nåväl, det var alltså i April 2008. I December samma år så sade en då god vän till mig att "Bertil, så här kan du inte ha det". Han bokade helt enkelt sonika var sin resa åt oss två till Egypten som ända sedan dess varit mitt favoritresmål. Den resan hjälpte mig väldigt mycket. Egypten reser man ju inte till för att festa och slå runt utan dit åker man för dess rika historia samt kultur och gillar man då att bada så finns ju röda havet. Som sagt så hjälpte resan mig väldigt mycket och just det där med att helt enkelt rent fysiskt komma till ett annat land där det inte i varje stund och varje föremål fanns något som hela tiden påminde om Ann. Det sägs att tiden läker alla sår och det ligger en hel del i det. Såren läks så småningom men minnena finns ju för evigt kvar och när det som i mitt fall enbart är ljusa minnen så är ju enbart det något att leva vidare för. Både jag och våra barn har som sagt gått vidare med våra liv men som sagt så har vi ju alla minnena och framförallt så har vi ju varandra, barnen och jag. Dock så är det kanske inte så ofta som vi träffas. Alla "ungarna" är ju nu vuxna och har sina egna liv med partner, barn samt jobb osv att tänka på. (Nåväl, Alexander och hans sambo har fortfarande inte skaffat något barn vilket jag tycker är väldigt förståndigt av dem). Som sagt så läker tiden sår. När jag själv går bort/dör så vet jag att då är man eller åtminstone jag vid vägs ände och jag tycker faktiskt känns som en betryggande känsla att allt har ett slut. Jag är nu 62-år och är inte på något sätt rädd för döden. Faktum är att jag ibland tänker att det för min personliga del inte spelar någon roll om den kommer nu även om det naturligtvis inte är något som jag önskar. Precis som att min morsa är övertygad om att döden inte är slutet på något utan början på det riktiga livet så vet jag att det finns många alternativa funderingar om vad som händer "efter" och det är ju underbart att människor kan ha sådan tro. Jag personligen behöver dock inga sådana funderingar utan har accepterat livet så länge det finns och även accepterat döden när den nu inträffar. Nåväl alla, det här inlägget blev väldigt öppenhjärtigt men det ligger nog lite i min natur och personlighet att bjuda på mig själv. TS, som andra också har rekommenderat. Gå ut, träffa vänner och/eller sök nya vänner att ha trevligt tillsammans med. Förr eller senare så  kommer säker "kärleken" att drabba även dig igen. Finaste hälsningar, Bertil ## Comment 10 Author: Mirinda Förlåt om jag lägger mig i här! Lyssna på vad TS säger i #7! Det är en ung kille som har hjärtesår. Varför drar ni iväg och talar om döden med honom? Det kanske kan dras paralleller, men jag tror inte att Los Ginos är hjälpt av det just nu. TS Om detta har hänt nyligen (om det inte gått mer än några få månader) så får du försöka sörja färdigt. Kanske rent av vara arg? Det finns ingenting att göra för att få tillbaka den som gått. Så småningom kommer du att minnas utan allt för mycket smärta. Se inte bakåt och grubbla för mycket! Ta hand om dig själv och försök hitta en ljuspunkt framför dig! Vad längtar du efter som du skulle kunna få tag på? Vilka människor finns runt dig som du kan var tillsammans med? Vad har du för drömmar om framtiden? Du behöver naturligtvis inte svara på det i tråden. Huvudsaken är att du försöker svara dig själv. Ha inte för bråttom in i ett nytt förhållande - inte så bråttom att du gör det bara för att glömma henne du saknar. Läk såren så gott du kan och sen kan du gå vidare! Du är värd att bli älskad och du kommer att ha all din kärlek att ge till en tjej du ännu inte har träffat. Så ta du en dag i sänder. Hon finns där, längre fram på din livsväg. Kram! ## Comment 11 Author: bamse6311 #10 Mirinda samt TS. Det har aldrig på något sätt som helst varit min mening att "dra iväg". När jag satt och skrev så gjorde jag bara några reflektioner med mitt eget liv. Detta var kanske helt fel då åldern skiljer sig betydligt. Ber om ursäkt för detta och är helt införstådd med att TS i sin ålder säkert och garanterat kommer väldigt snart kommer att finna lyckan och kärleken i sitt liv. Drog tyvärr lite iväg där när jag kom in på mitt eget liv som vilket i min ålder naturligtvis är något helt annat. TS, du är fortfarande ung och kommer som sagt garanterat snart att hitta en ny kärlek igen. Brustna hjärtan tillhör på något sätt ihop med ungdomen men de går alltid över. Det finns ett gammal ordspråk som lyder "mister du en så finns tusende åter" och det är ett ordspråk som är helt sant. På en annan tråd här på "Ensamhet" så var det en tjej som haft samma problem som du och hon skrev så här "bästa sättet att komma över någon är att komma under någon annan". Hon hade varit i samma problematik som du TS och som sagt var så finns det tusende åter. Ber åter igen om ursäkt att jag blandade in mitt eget liv och som 62:åring så ser det naturligtvis helt annorlunda ut än ditt som ung kille. Du TS, du har hela livet framför dig och garanterat så kommer du att hitta "kärleken" igen! Finaste hälsningar, Bertil ## Comment 12 Author: LosGinos Jo. Jag vet inte, kanske är "långsint", men det är 2 år sen, och jag är bara 21. Det känns skumt, lite overkligt att inte riktigt kunna gå vidare, samtidigt som jag känner som att jag klarar av det. Det är liksom lite, lite som en tvist inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska lösa. ## Comment 13 Author: Mirinda #11🌺 ## Comment 14 Author: bamse6311 #12 I din ålder så kan det tyckas som en evinnerlig tid men visst så kommer du att komma över det. Lösningen är väl att du skall försöka släppa det så fort som möjligt och gå vidare. Vet att när man är 22-år gammal så låter sådant kanske lite dumt men vi har nog de flesta av oss LosGinos varit i din situation när vi var unga. Jag var där åtminstone och kände precis som du gör nu! Dock så gick det över och jag hittade en "ny kärlek". Vet precis hur du känner och precis hur du tänker men faktum är att nästa kärlek kan ligga bak nästa gathörn. Mitt recept är att du går ut, träffar vänner och bekanta och rätt som det är innan du kanske inte ens själv hinner med så är "**nästa kärlek**" där och drabbar dig så att hjärtat bultar som att det skulle gå sönder i tusen bitar. Är helt övertygad om att du snart har hittat en ny "hjärtevän" igen. #13, tackar så väldigt och hjärtligt mycket för rosen. Bästa hälsningar, Bertil