# Tycker du att ensamhet är individens ansvar? Author: [Borttaget] Berätta gärna på vilket sätt det skulle vara individens ansvar i så fall? OBS! Jag menar inte de fallen då personen väljer att vara ensamma för att de trivs med det. Jag skriver detta eftersom ensamma individer anklagas ofta för att ha dåligt självförtroende som en förklaring varför de inte har vänner men jag menar att det är snarare samhällets ytlighet som värderar människor efter hur mycket självförtroende de utstrålar på samma sätt som vi värderas efter kläder och tillgångar och andra ytligheter istället för att värderas efter egenskaper som vänlighet, empati m.m. Dessutom så ses självförtroende att höra enbart till individens ansvar att bygga upp. Även om det finns fall då gruppen bryter ner individens självförtroende genom exempelvis mobbning så hålls ändå inte gruppen ansvarig för detta utan individen förväntas rycka upp sig och må bra ändå. ## Comment 1 Author: [Borttaget] Jag svarar i alla fall att båda har ansvar fast med betoning på samhället eftersom det idag verkar slippa undan allt ansvar utan allting läggs på individen. Är det bara jag som har tröttnat på detta? ## Comment 2 Author: [Borttaget] Tyvärr tror jag att det är ens eget ansvar att man blir ensam. Jag menar det inte som att det är någons fel att hen är ensam, utan som i att bara man själv kan göra något åt det. Jag tror det finns vänner för alla, men tyvärr måste man själv leta upp dem på något sätt. Det hör nog ihop med att jag tror alla individer har ansvar för sitt eget liv. Bara en själv kan välja hur man vill leva. Man kan få hjälp, men i slutändan är man ensam ansvarig för att ta emot hjälpen och använda den till att förbättra sitt eget liv. Jag tror inte någon annan kan göra det åt en. Jag upplever det inte som om samhället värderar ytlighet och tillgångar mer än vänlighet och empati. Vissa individer gör kanske det, men man kan alltid hitta de som ser bortom sådant. Återigen hamnar ansvaret på en själv. Sen finns det en mängd olika orsaker till varför en viss person är ensam. Kanske är det pga inflytande från andra, kanske är det för att man själv har bristande självförtroende eller annat. Men jag skulle fortfarande säga att man själv (tyvärr) är den enda som kan ta ansvaret för att ändra på den situationen. Det är svårt, och låter kanske hårt, men det är vad jag tror. Å andra sidan är det kanske inte så hårt, det kanske är optimistiskt. Om vi själva är ansvariga betyder det att vi kan ändra på det också. ## Comment 3 Author: [Borttaget] #2 Oj, det var hårda bud där... :( Ja, det har jag märkt att många tycker som du så du är inte ensam om det. Det kanske är hoppingivande att tro att man själv kan påverka sin situation i alla lägen men om man inte lyckas då kan man krossas totalt... Mig har det aldrig hjälpt att höra att jag har ansvaret för detta. Det som har hjälpt har varit empati från andra och att verkligen lyssna. Också att bli trodd och bli tagen på allvar att man gör/har gjort så gott man har kunnat trots att det inte gav de resultat man hade velat. Jag förstår inte riktigt, om vi själva skapar vårt liv, varför skulle någon skapa ett dåligt liv? Mig veterligen är det ingen som vill må dåligt. Har jag missat något? Det känns bara inte rimligt... ## Comment 4 Author: [Borttaget] #2 förresten, jag undrar, är du själv ensam? ## Comment 5 Author: [Borttaget] Jag menar det verkligen inte som en anklagelse, och tycker verkligen inte att alla ensamma gjort något "fel". Däremot tror jag att alla bara kan vara ansvariga för sitt eget liv och sin egen lycka. Men det som finns runt oss påverkar oss förstås. Ibland kan omständigheter göra det otroligt svårt, nästintill omöjligt, att ta sig ur en situation. Men tyvärr tror jag även där att bara vi själva kan ta oss ur det. Vi kan få hjälp och stöd utifrån, men vi måste själva be om den hjälpen och utnyttja den när den erbjuds. Jag tror de flesta människor kämpar med något, vare sig det är ensamhet, dåligt självförtroende eller annat. Därför kan man aldrig lägga ansvaret på någon annan att ta ens problem på sina axlar. Dock kan andra erbjuda det, och då kan man bara tacka och ta emot :) Jag upplever inte samhället som hårt eller kallt. Men jag tror att vi ibland har svårt att se utanför vår egna situation, och därför kan det upplevas som om man inte bryr sig. Jag är själv ensam och har känt mig ensam under långa perioder i mitt liv. Visst har jag ibland tänkt att det var någon annans fel att jag var ensam. Men i slutändan hittar jag bara anledningar inom mig själv. Jag skjuter omedvetet bort andra, pga rädsla och dåligt självförtroende, och tillslut orkar vännerna inte försöka ta kontakt med mig längre. Men det kan finnas många anledningar till varför man är ensam. Ensamhet beror nog allra oftast INTE på att det är något "fel" på en! Men jag förstod frågan som vems ansvar det var, och jag tror vårt egna liv är vårt egna ansvar. Jag tror att det alltid finns en väg ut ur ensamheten, bara man kämpar. Det kan vara jättesvårt, men åtminstone är det lättare än att ändra samhället, vilket vi skulle behöva göra om det var samhällets ansvar. ## Comment 6 Author: [Borttaget] #5 du kanske inte menar det som en anklagelse men det gör det inte mindre hårt för det. Och du verkar vara väldigt absolut i det du skriver vilket gör det väldigt svårt att svara. Det finns folk som har varit igenom de allra hemskaste saker så även om alla skulle kämpa med något så tycker jag inte det är något man kan använda som argument. Alla kämpar inte med samma saker och alla har inte lika tunga ryggsäck att bära. Jorden är rund, inte platt. Jag tycker man ska alltid sträva efter att förbättra samhället och våga se när det inte är bra även när det inte drabbar en själv. Psykisk ohälsa har exempelvis ökat den senaste tiden, det är ett tecken på att något inte är som det ska. Många unga mår dåligt och har ingen framtidstro. Utanförskap och arbetslöshet är värre än på länge. Så många kan inte plötsligt fått spel enbart på individnivå och bara mår dåligt fastän samhället mår bra. Men ja, det finns ju dem som inte tror på global uppvärmning heller trots alla rapporter... Men jag förstår inte riktigt, om du är tväsäker på att lösningen sitter på individen vad gör då att du inte verkar ha löst dina ensamhetsproblem? Ja, frågan var om det var individens ansvar. Du skriver att det är individens ansvar men inte individens fel. Men om en person ses som att denne kan rätta sina problem men därefter fortsätter personen ha dessa då blir det ju individens fel eftersom denne  rättar inte sin situation, något som man ses som förmågen att göra. Det beror på hur man använder ordet ansvar. Om jag säger att det alltid går att göra något åt sin ensamhet då har jag tagit bort möjligheten att faktiskt inte klarar av att fullfölja detta. Normalt så innefattar ordet ansvar möjligheten att även misslyckas om uppgiften blir för stor för ens förmåga. Man kan ges ansvar i ett jobb som man inte har tillräcklig kunskap för att klara av, hur mycket man än skulle vilja och försöker. Då funkar det inte. I vissa fall så funkar det inte. Det är också en del av livet, att acceptera att man är bara människa och inte klarar av allt. Det är det minsta man borde få som människa tycker jag, att kunna säga jag gjorde så gott jag kunde utan att andra ska komma och säga att man kunde göra mer. Hade du sagt att man som individ har olika möjligheter att påverka sin situation hade jag hållit med dig. Och att det skulle finnas hjälp att få bara man ber om det förutsätter ändå att det finns människor med både vilja, tid, intresse, empati, samhällsansvar och ett system som uppmuntrar hjälp människor emellan. I vissa svårare fall behövs det till och med människor med professionel utbildning (något som det förresten är stor brist på idag). Man kan inte exempelvis komma från ett ställe där man har blivit utsatt för tortyr och få samma sorts hjälp som en som har dåligt självförtroende. I vilket fall så behövs det ändå samhällets engagemang. Även om det skulle ligga i individen att söka hjälp så räknar jag ändå hjälp utifrån som att den inte hör till individen. Alltså har du sagt att omgivningen kan ibland också behövas för att individen ska komma ur sin ensamhet eller? I så fall har du i princip sagt att det är ett delat ansvar tycker jag, individens och samhällets. Jag tycker också det är viktigt att folk som exempelvis mobbar andra också ska ta sitt ansvar för den skada de orsakar. Och att samhället ska se till att motverka strukterer som kan orsaka ensamhet. ## Comment 7 Author: [Borttaget] Tja, jag tror ju som jag tror, och jag försökte bara svara på en fråga som ställdes. Jag tror att vi alla bär vårt eget ansvar och att vi själva väljer hur vi lever vårt liv. Man kan alltid välja hur man reagerar på det som händer en (även om det är svårt). Att jag inte gjort något åt min ensamhet beror på att jag ännu inte lyckats. Det faktum att ansvaret ligger på mig själv gör det inte automatiskt enkelt, eller hur tänkte du? Däremot skyller jag inte ansvaret på nån annan än mig själv. Jag vet att jag måste fortsätta jobba med mitt eget liv, på att bli en bättre vän och att uppsöka fler möjligheter för att träffa andra. Vem annars ska göra det åt mig? Ska mina bekanta inse att jag behöver en vän? Ska samhället knacka dörr för att höra hur jag mår? Jag tycker då samhället ska vara redo att hjälpa om jag är beredd att ta emot hjälpen. Men det är mitt ansvar att bli redo och att söka hjälp. Sen finns det andra faktorer som kan spela in i att man är ensam. Om världen skulle gå under imorrn och jag var den enda som överlevde skulle det nog inte vara mitt fel att jag blev ensam. Däremot kan jag välja att acceptera min ensamhet och leva med den, eller ge mig ut och leta efter andra överlevande. Det som inte funkar är att sitta och vänta på att någon annan ska upptäcka en. Men jag förstår inte riktigt varför det är så hårt att se sitt eget ansvar i det hela. Om du bestämmer att det är samhällets fel att du är ensam, hur hjälper det dig? Hur gör det dig mindre ensam? Som jag ser det kan man bara lära sig av sina misstag och gå vidare. Skyller man på andra blir det lätt att man även förväntar sig något från dem efteråt. Och då kan man få sitta där väldigt länge. Det jag tror är viktigast är att man ser sin roll i det hela (eftersom det är det enda man kan påverka) och går vidare. ## Comment 8 Author: [Borttaget] #7 "Man kan alltid välja hur man reagerar på det som händer en" Hur menar du där? Menar du att exempelvis någon som blir misshandlad kan välja hur att reagera på misshandlen? För jag är ganska säker på att alla normala människor skulle få ont och skador hur positivt man än försöker tänka. Möjlightvis kan man försöka klara av situationen i bästa möjliga mån men det är inte samma samma sak som att kunna välja hur man reagerar. Jag har faktiskt svarat att jag tycker det är en kombination av eget ansvar och samhället så jag ser visst individerns roll i det hela jag bara ser också samhällets roll. Det finns många äldre till exempel som hamnar i ensamhet då de har balansproblem och svårt att gå och ta sig ut och träffa folk så de blir isolerade. En del blir dementa och fattar inte ens att de behöver hjälp. Är inte samhällets ansvar i dessa fall att se till att de inte blir ensamma? Och jag håller inte alls med om att vi inte skulle kunna påverka samhället, samhället är summan av individer, vi skapar det tillsammans och har ett gemensamt ansvar i hur det ser ut! Att jag undrade varför du fortfarande inte har löst ditt problem var att jag antog att det finns något hinder som gjort att det inte har funkat och undrade om du visste vad detta är. Du verkar ha bestämt dig att det bara är individens ansvar i alla lägen men det krävs faktiskt två för att dansa (it takes two to tango?). Jag brukar inte tolka andras ensamhet som att det enbart skulle bero på dem, tycker det är bättre att fråga, därför undrade jag. Jag förstår att det inte är enkelt även om man anser att det är ens eget ansvar. Men kan det då finnas någon som helst chans i världen att man då kan behöva mer hjälp utifrån för att klara att ta sig ur sin situation? Ens ansvar kan ligga i att visa att man behöver hjälp som du skrev andra kan oftast inte gissa. Men därefter ligger det ansvaret hos andra också att faktiskt hjälpa till. Många gör faktiskt inte det trots att man vågat ta steget och bett om hjälp. Och det måste de också stå för tycker jag, det är deras ansvar i situationen. Ja, du får förstås tycka som du vill, jag ställde en fråga och du svarade. Att det blir en diskussion betyder väl inte att jag inte tillåter dig ha din åsikt eller? Jag har bara saknat  medräknandet av en individs fullt naturliga människobegränsningar i dina resonemang därför har jag tyckt det har låtit väldigt konstigt. Även om man tycker det är helt och hållet individens ansvar med ensamhet så kan man fortfarande tycka att det i vissa fall inte går att lösa det  enbart med individens försök. Att tycka att något är någons eget ansvar och att tycka att något i vissa fall kan vara omöjligt att uppnå behöver inte utesluta varandra. Det jag mest haft invändningar mot är att du säger att det alltid finns en lösning på individnivå oavsett bakomliggande orsak. Jag tycker det är på tungt för stort ansvar att lägga på en liten människas axlar. Jag tänker i alla fall inte göra det. Jag vet inte ens om det alltid finns en lösning om samhället hjälper till heller. Jag bara tror att det kan öka chanserna något om flera försöker hjälpa till. Ordena alltid och aldrig försöker jag undvika använda. Jag försöker vara realistisk för jag tycker det gör livet något enklare att leva när man inser att man inte alltid kan lyckas med allting, oavsett vems ansvar det är, och att det är ok det med. Och jag försöker vara ödmjuk mot mina och andras förmågor och komma ihåg att vi alla behöver varandra. Så resonerar jag... ## Comment 9 Author: bamse6311 Jag tycker att det en fråga som är väldigt konstigt ställd överhuvudtaget. Det finns väl inga entydiga sanningar till varför en människa är eller känner sig ensam. Förstår inte heller den fyra olika "alternativa" svaren på "undersökningen". Så enkel är ju inte den här problematiken med ensamhet att man kan göra en liten "undersökning" med fyra svarsalternativ. TS, när man är ung så tycker man att det finns svar på allt men ju äldre man blir ju mer inser man att man inget vet. **Lyssna gärna på videklippet, det är väldigt talande.** (George Rydeberg levde precis som den här sajten heter i "**Ensamhet**" under större delen av sitt. Visst flockades kvinnor runt honom men han stora kärlek under hela livet Viveca Lindfors blev aldrig hans.) Bästa hälsningar, Bertil ## Comment 10 Author: [Borttaget] #9 Hej Bertil! Så ung är jag inte men trevligt att du uppfattar mig som det ;) Ja, det kan mycket väl vara att frågan var klumpigt ställt och de fyra svarsalternativ inte ideala men om du förstod ändå vad jag vill komma åt kanske du kan hjälpa mig omformulera detta på ett bättre sätt? Jag har försökt många gånger att ta upp ämnet ensamhet ur ett samhälls och kulturs perspektiv men det bruka i regel sluta med att många verkar tycka att de som är ensamma mer eller mindre får skylla sig själva... Därför blev jag lite nyfiken i hur många som tänker så... Jag söker inte svar i varför människor är ensamma, jag vet mycket väl att livet är komplicerat. Snarare försöker jag ta upp frågan om vad folk lägger för värderingar i detta och vad man ser som orsak. Än så länge verkar de flesta som ha svarat tycka att det är en kombination av samhälls- och individansvar.  Jag skulle mer än gärna göra en större undersökning om jag hade resurserna... Någon som vet om någon redan forska i ämnet? ## Comment 11 Author: bamse6311 @#10 haku. Tack för ditt trevliga reply. Nej, jag vet ju inte din ålder, bara utgick från att du kanske var/är relativt ung. Personligen så har jag svårt att tro det finns några enkla svar på varför man är ensam. Själv så har jag i många olika trådar här berättat om mig själv och varför jag är ensam. Min Fd gick bort för fem år sedan. Jag har barn men de är ju vuxna och lever sitt eget liv. Jag har en del kompisar med de lever i parrelationer/tvåsamhet och umgås med andra som också lever i parrelationer/tvåsamhet. Om det är midsommarafton, kräftskiva, grillkväll eller annat så förderar de ju att leva med andra som är par där jag bara skulle bli som ett femte hjul. Jag är förtidspensionär och har därmed inte det sociala liv som ett sådant innebär. Jag har "två" kompisar som också är singel men dom går helst ut på krogen vilket min ekonomi som förtidspensionär inte tillåter så ofta. Det enda jag egentligen har är ett stort antal vänner som var tredje Torsdag samlas  på en Pub & Restaurant här i stan för en bit mat samt en öl eller vad man nu vill. Dock så är det som sagt var bara tre/fyra timmar var tredje Torsdag. De flesta av dem är även par så jag är en av de få som är singel. Jag kan inte skylla på eller ge varken mig själv någon form av ansvar för hur det ser ut för mig. Att jag på grund av ekonomin inte kan gå ut med de här två kompisarna som jag på krogen kan jag varken skylla samhället, mig själv eller någon annan för. Att min Fd dog i cancer kan jag inte heller skylla på varken samhället eller något annat. Jag är inte ensam om att en livskamrat går bort även om det är i en ålder av 52-år som hon var. Det är liksom sådant som händer dagligen runt omkring oss hela tiden och sådant får man bara acceptera. Bäste haku, att lägga ett ansvar för att man är ensam på antingen individen eller samhället är för enkelt och dessutom så finns det inga svar. Livet i det stora hela är väldigt komplicerat och där många olika faktorer spelar in. Att jag lade in det där videoklippet med George Rydeberg är just av den orsaken och hoppas att du LYSSNADE på vad han sade. Som jag berättade så var han under hela sin levnad omsvärmad av kvinnor men fick aldrig den enda han ville ha. Det är också en form av ensamhet! Well haku, hoppas att du får svar på dina frågor om Ensamhet sett ur både ett kulturellt samt samhälls och individsynpunkt. haku, du frågar om någon som redan har forskat i ämnet. Jag skulle inte alls bli förvånad om många av "de stora tänkarna" redan i det antika Grekland har filosoferat om detta . Troligen har även Freud skrivit hur mycket som helst om detta. Well haku, lycka till i ditt fortsatta forskande kring detta och det skall bli väldigt intressant att följa dina resultat av detta. Bästa hälsningar, Bertil ## Comment 12 Author: [Borttaget] Jag håller med Bertil om att det inte finns några enkla svar till varför man är ensam. Nu var frågan om det var individens eller samhällets ansvar, och där lägger jag ansvaret på individen som sagt. Men det finns väldigt många andra anledningar som varierar från person till person. När jag bodde i Sverige upplevde jag det faktiskt som ganska enkelt att träffa människor. Kanske det beror på var man bor, eller vilka man träffar. Ändå är Sverige väl sett som ett ensamt land, med många ensamhushåll. Nu har jag inte bott i Sverige på 6 år och har upplevt kulturer som har andra inställningar till ensamhet. I Spanien där jag bor nu tex umgås man mycket mer, och det finns en stark sammanhållning inom familjerna. Betyder det att människor är mindre ensamma? Kanske. Men man ska aldrig glömma att man kan vara ensam omgiven av människor. Och man kan vara helt ensam och ändå känna sig nöjd. Ensamhet är subjektivt, helt enkelt. ## Comment 13 Author: [Borttaget] Det ligger en god smula sanning i de Bertil skriver; _"Jag tycker att det en fråga som är väldigt konstigt ställd överhuvudtaget."_ Haku, jag tror jag förstår vad du är ut efter. Men vi får vara lite mer "strukurerade". \_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_ Föräldrar har via sin "föräldrar myndighet" ett ansvar att set till att barn växer upp till ansvarstagande samhällsmedborgare (med god självkänsla). \_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_ En gymnasielärares arbetsuppgift enl. skolverket är: 1\. Förmedla kunskap. 2\. Bygga upp och stärka elevens självförtroende/självkänsla. 3\. Förmedla demokratiska värderingar. \_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_ Alla individer ha ju ett eget ansvar för de olika val man gör i livet, och tur är väl det. Det gäller även utbildning och annat som hör livet till. \_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_\_ Så vilka aktörer har ansvarat för vår självkänsla? Föräldrar, lärare och vi själva!  [Zorita](http://ensamhet.ifokus.se/users/4dd24faf88f472168b014047-zorita "Visa personlig sida för Zorita") skrev; _"__Jag håller med Bertil om att det inte finns några enkla svar till varför man är ensam"._ Skulle vi lista 25 st orsaker till ensamhet vågar jag nog ta gift på att dom flesta är sjukliga diagnoser. Depressions relaterade diagnoser skulle säkert vara väl representerade. Varför sjukligt? Därför att en frisk människa är skapt med ett socialt behov. Näääää.....vi ska inte leka kurra gömma med verkligheten. ## Comment 14 Author: Biadora Jag svarar båda. Jag tycker mig se att när man skaffar familj (OBS jag ser två personer i ett parförhållande som familj) så blir det att man inriktar sig först och främst på den. Familjen, jobbet (fast ärligt? hur många av er har verkliga vänner genom jobbet??) och sedan den närmaste kretsen vänner -antagligen dom man skaffade i grundskolan och inte tappat under uppväxten. Jag ser inget fel i detta. Tvärt om ser jag det som naturligt, hur vi är biologiskt programmerade att funka. Men det gör det väldigt svårt att som ensam utanförare att tränga sig in och få vara med -även om vi bara tittar till det enklaste problemet i ekvationen, dvs tidsbrist att hinna med något utanför de tre kretsar jag nämnt. På ett sätt kanske samhället ligger till last. Mest för att jag har svårt att se något sätt att mötas naturligt (speciellt över åldersgränserna) i dagens samhälle. Å andra sidan var det kanske inte bättre förr. Och man kan ju säga att det är vårat/"individens" ansvar att utforma samhället.. ## Comment 15 Author: [Borttaget] "Tycker du att ensamhet är individens ansvar?" ============================================== Frågan är intressant, helt klart. Ansvaret fördelas olika beroende på ålder, mm. En vuxen har ansvaret helt själv till hon blir så sjuk att hon inte fungerar som en "god samhällsmedborgare". Då tar samhället över. Men en annan frågeställning på samma tema är; skapar samhället ensamhet bland människor? Och då diskuterar vi ensamhet ur ett annat perspektiv.  Det är nog de som [haku](http://ensamhet.ifokus.se/users/507afc32d3b4fd0a63002411-haku "Visa personlig sida för haku") tänker på. Och vist har har en poäng i de. Samhället går mot "segregation" på många plan. Vi som har arbete och vi som inte har det. Vi som har lätt att plugga och vi som inte har de. Bara dessa två "plan" skapar stor segregation som i sin förlängning resulterar i ensamhet. Och då kan vi tala om "samhällets fel", "fel politisk inriktning", vist. Biadora skrev; _"Och man kan ju säga att det är vårat/"individens" ansvar att utforma samhället.._ Jo, det är sagt förr; "de är vi själva som är samhället".  Man kan snurra på detta många varv. Det ligger mycket i Biadoras citat. Men det otäcka är att om 51% vill ha ett samhälle som skapa "ensamma människor". Så är det "demokratiskt" helt OK. För att spetsa till det lite; om 51% vill få det bättre på bekostnad av dom andra 49% är det också "demokratiskt" OK. Men om vi snackar "medmänsklighet", får vi ett annat utgångsläge. Vad prioriterar vi; demokrati eller medmänsklighet, om vi måste välja? Skulle en majoritet av svenska folket göra lika, även om det kostar "jobbskatteavdrag"? ## Comment 16 Author: Biadora _"..att om 51% vill ha ett samhälle som skapa..."_ Jag plockar ut bara en bit i ett litet citat här. Jag vet att som individ kan, och borde, jag förändra mitt/vårt samhälle. Men det jag skrev som du T-Johan valde som citat inser jag att jag ser lite ironiskt på, eftersom det är något som jag har hört, dvs det att individen formar samhället, men det är en makt jag väldigt sällan har känt att jag har. Och pga bland annat det, är jag totalt ointresserad av politik. Och jag har fått uppfattningen att så är majoriteten runt mig också. Så dessvärre är det inte 51% av oss som bestämmer hur samhället blir. Snarare de.. vad? 15% kanske?? som trots allt kämpar för sina (ibland extrema) åsikter som formar vårt samhälle. Men jag är positiv nog (idag iallafall x) ) att tro att jag har en liten minimal chans att göra en skillnad bara jag försöker. ^^ ## Comment 17 Author: bamse6311 @#16 Biadora, jag håller med dig i sak, men! Jag tror faktiskt inte att de samhälle som man lever i är just det faktum som skapar ensamhet respektive lycka eller inte. Jag kan tänka mig att det i Nordkorea per capita finns lika många människor som upplever lycka/gemenskap som det finns i USA. På samma sätt så finns det säkert lika många människor per capita i USA som känner olycka/ensamhet som det finns Nordkorea. Jag tror inte att varken samhället eller individen kan varken ta ansvar eller belastastas för att människor är ensamma eller känner sig utanför (alienation). Inte heller så tror jag att det är ett filosofiskt problem/tillstånd eller ens existentiellt. I så fall skulle ju alla läsa Aristoteles eller Kierkegaard och därmed alltid vara lyckliga och/eller känna sig ensamma. Det här ovan med tanke på TS initiala fråga. Personligen så tror jag att det är mycket enklare och även därmed även svårare än så. Det finns nämligen igen att skylla på, varken samhället eller sig själv. Människor blir ensamma av orsaker som de varken själv eller samhället kan lastas för. Jag blev ensam när min Fd i en ålder av 52-år gick bort i cancer. Det är inget som jag kan skylla varken samhället eller mig själv för men om jag nu hade varit troende så hade jag eventuellt kunna skylla gud för det. (Tar emot att skriva ordet gud med versal så därför blir det med gemen) Nu är jag ju superateist så inte kan jag ens skylla "hen" gud för att jag är ensam. Nåväl. Jag tror att vart man än kommer runt vårt nästan runda klot så beror det inte så mycket på vilken maktstruktur man har eller inte har i olika länder så finns det ändå ensamma och olyckliga människor överallt. Att slänga bibeln i hand på dem, lära dem att läsa Aristoteles eller Kierkegaard eller för den del lära dem att lyssna på Beethoven hjälper föga mot deras ensamhet/alienation. Ensamhet är varken individens eller samhällets ansvar. Det är liksom sådant som det kan bli och sådant som ofta inträffar. I mitt personliga fall alltså när min Fd gick bort. Dock så finns det alltid en viss möjlighet att ta sig ur den värsta ensamheten genom att vara med i olika föreningar, gå olika kurser osv. Härmed inte sagt att man på det sättet kommer att knyta några starka vänskapsband men kanske någon att prata med under de få timmar som kursen pågår eller föreningen har sammankomst. Nåväl my friends, det är inget enkelt problem det här och det har inte heller några enkla svar eller lösningar. Ingen hittills har varken svar eller lösningar på frågan om ensamhet, varför den uppkommer, om det är individens eller samhällets ansvar och hur man skall lösa ensamhetens problem eller gåta. Den som lyckas göra det kommer näppeligen att skriva här på iFokus utan ge ut en egen bok, ge kurser och seminarier, få Nobelpriset i flera olika ämnen och väldigt fort bli rikare än både Bill gates och Ingvar Kamprad. Väntar faktiskt på den frälsaren som kan göra mitt liv helt! (Bara den jäveln inte kommer dragande med Aristoteles, Kierkegaard, Mozart eller Gud, för då åker "hen" ut) Bästa hälsningar, Bertil ## Comment 18 Author: [Borttaget] Jag måste nog protestera! Orsakerna till ensamhet är väl utredda. Den senaste studien jag läste var från Uppsala Universitet. Tanken var att jag skulle ja redovisat den i lite enkla termer. Men jag har inte haft "ro" att slutföra de. Det som direkt slår en när man läser avhandlingen är att majoriteten av orsaker är diagnoser. Depressioner och "följd-diagnoser" är väl representerade bland orsaker till ensamhet. I grunden tror jag (personlig åsikt) att ensamhet inte kostar samhället några större belopp. Och i de läget satsar inte samhället något på att lösa/hjälpa. Om individen upplever sin ensamhet som ett problem, finns det "antidepp" att få. Det är dessutom billigt. Ska vi sedan blanda in "religion" så får vi en dimension till på begreppet Ensamhet. Företräder man evolutions-teorin, bör man nog inse att man är en del av den. Lyckan är att vara bland friska, och ingen kan hållas ansvarig. Tror man på en Skapare har vi ett ansvar som individer mot Skaparen. Ett ansvar att ta vård om vår fantastiska planet och allt liv på den, inklusive vår ensamme medmänniska. De samhälle vi bygger borde återspegla detta ansvar. ## Comment 19 Author: [Borttaget] **Både samhällets och individens ansvar** ## Comment 20 Author: [Borttaget] Jag svarade faktiskt individens ansvar. Jag anser att det är så från början, sedan, då kan det gå över till samhället och individens ansvar. ## Comment 21 Author: cirrun Det finns i alla fall ambitioner från samhällets sida att man arbetar preventivt när det gäller självmord, - det skall vara nolltolerans som med mycket annat enligt politikerna.  Hur mycket man  satsar resursser är då sällan uppe i diskussion. Troligen är  ensamhet ofta en faktor som i sin tur kan beror på 'diagnoser' eller kanske ovanliga personlighetsdrag som gör det svårt att ha ett socialt sammanhang eller vänner.  En frisk människa vill inte att någon annan skall lida psykiskt heller, därför  försöker man hjälpa och rädda dom som är i fara eller verkar må dåligt  av sin ensamhet. Det  ansvarstagandet kan ske bara i samarbete med individen.