Annons:
Etikettensamhet
Läst 999 ggr
Obsrep
7/25/16, 4:23 PM

Jaha, är du ensam? Ett inlägg om ensamcamping

Jag är så inte inom normen. Jag är lång,  jag är en medelålders kvinna, jag har 1 barn, jag bor ensam, jag har husvagn, jag reser själv. Ni kan inte ana hur uttittad man blir på campingplatser, ensam med ett barn. Och vegetarian på det, visst kan man grilla men det är inte en självklarhet.

Jag fullkomligt älskar min husvagn och campinglivet. Att ha "mitt hem" med mig gör mig trygg, jag känner mig hemma. Men jag är ensam, så sjukt ensam. Och att vara på en camping gör ångesten ännu värre, för man känner sig verkligen annorlunda och utanför.

Jag tänker ofta på varför ska ensamhet ska vara ett hinder från att göra saker man tycker om. Jag är en ångestdrabbad person, har svårt att hantera oskrivna sociala regler och förväntningar vilket gör att jag är lite tillbakadragen och sällan ber om hjälp. Har märkt att det gör att andra tror man är väldigt stark och kompetent istället.

Kanske finns det någon här som också campar själv, med eller utan barn som vill mötas upp och campa lite? Så är man lite tillsammans men även på sin egen kant?

Annons:
Lojs
7/25/16, 4:26 PM
#1

Tyvärr kan jag inte hjälpa, men min erfarenhet är att man nog blir utstirrad på camping oavsett, jag har i alla fall upplevt det så.

"If someone ever says "-You don't need more aquariums." Stop talking to them, you don't need that kind of negativity in your life." ;)
Medis på akvariefisk.

Maria
7/25/16, 4:30 PM
#2

Jag förstår inte riktigt hur du menar? Du skriver att du fullkomligt älskar campinglivet men sedan skriver du att vara på en camping gör ångesten ännu värre?

Du har barn skriver du. Hur gammalt då? Campar ni tillsammans? Det finns ju ofta en massa barnaktiviteter på en camping där man kan knyta kontakter.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Obsrep
7/25/16, 4:33 PM
#3

#2 Ja, precis. Jag älskar camping, men ångesten blir värre. Med det menar jag att jag helt enkelt saknar verktyg för att ta mig ur den förlamande delen som jag hamnar i hela tiden. Som hindrar mig att vara delaktig och ta kontakt, med eller utan son. Det är verkligen svart och vitt, inte både och.

Mitt barn är 7 år, översocial (tillskillnad från mig) och kommer förhoppningsvis denna sommar att kunna knyta lite kontakter.

Obsrep
7/25/16, 4:34 PM
#4

#1 ja, du har verkligen rätt i det du skriver :) idag när jag kom till en camping så backade jag in snabbt, vevade ner benen och satt ett tag och bara pustade innan jag ens tog mig vidare.

Maria
7/25/16, 4:37 PM
#5

#3 Ett barn har ju ofta lätt att knyta kontakter och då kommer dina kontakter kanske på köpet med kompisarnas föräldrar.

Ett annat sätt att försöka hantera ångesten är att försöka få dig  att uppskatta ensamheten och njuta av en god bok, ett kvällsdopp eller en promenad.

Har du någon kontakt med psykiatrin?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

KimE
8/2/16, 4:58 PM
#6

Jag åker iväg och fjällvandrar (ensam) i morgon men vi är tre som är ensamma och möter upp och går vissa sträckor gemensamt och andra enskilt.

Annons:
Upp till toppen
Annons: