Annons:
Etikettensamhet
Läst 999 ggr
Maxine
4/15/16, 4:02 PM

Varför denna känsla av ensamhet?

Blir så trött på mig själv, att jag inte klarar av att kontrollera mina känslor o att jag går o känner mig ensam o övergiven o att jag känner att jag inte har någon att vända mig till för att få hjälp med ens en lite praktisk sak eller någon att prata ut med.

Samtidigt som jag vet att jag klarar mig själv så gör det så jäkla ont.

Jag vet att jag är dålig att hålla kontakt med folk, är uppväxt med en mor som kom med förvånande kommentarer som ’varför vill hon umgås med dig’ eller ’vad roligt att de ville prata med dig’, vilket gör att jag inte var påhängsen utan kanske t.o.m. väntar på att folk kontaktar mig om de är intresserade. Jag jobbar på detta men det ligger väldigt djupt rotat hos mig.

Har varit gift men för 3 år sedan separerade jag med min make sedan 22 år. Han var min bästa vän men kände att livet var på väg att dö för vi var just bara var vänner, dessutom hade vi utvecklats olika där han ville leva ett lugnt o tryggt liv medans jag ville se världen o leva. Vi har inga barn, så jag tog beslutet efter några års våndande att vi skulle dela på oss trotts att jag älskade honom som vän.

Jag och min exmake gjorde det vi gjorde ihop o valde varandras sällskap framför andras. Vi har haft ett par stycken par vi har umgåtts med, vänner o släktingar, men vi har inte haft en stor umgänges krets.

Tyvärr så känner jag mig sviken av de vänner o släktingar vi umgåtts med p.g.a. att alla på nått sätt försvann, ingen hörde av sig, ingen frågade om man ville ha sällskap eller hitta på något. Javisst jag ringde inte och bjöd in mig till dem utan det har blivit att jag tappat kontakten med dem istället. Och nu känner jag mig än mer sviken o är inte intresserad av kontakt (notera det är fortfarande ingen som hör av sig).

Lever nu mer med en ny man, slängde mig säkert in i ett nytt förhållande alldeles för tidigt pga att jag inte skulle vara ensam. Tyvärr så hjälpte det inte för att bota min ensamhet, vi har kul ihop o gör saker tillsammans men det är alltid på hans villkor o i hans värld och han finns inte där för mig. Han saknar intresse för mitt liv o hur jag känner det, så nu efter ett års sambo förhållande så pratar vi om hans jobb o liv o jag har slutat att berätta om min dag utan o lyssnar o ställer frågor. Behöver jag hjälp med vad som helst så säger han att han ska hjälpa mig men trots så står jag där ensam o får fixa det.

Jag vet ju att jag klarar mig själv vilka svårigheter jag passerar, jag har ”klarat mig igenom” en depression jag har genomfört två flyttar helt själv, jag byter mina däck själv, jag tjänar bra, så varför kan jag inte bara acceptera att han finns där oftast vid fredagsmys eller en kropp att krypa in till. Varför har jag ett så stort behov av att känna, att jag har någon att vända mig till och någon att lita på, utan sitter där o tycker synd om mig själv o känner mig ensam när han inte lyssnar eller backar ur efter att först sagt ja.

Igår rann droppen över hemmavid o kände att jag skulle behöva ha betänketid över vårt för hållande så insåg jag att jag inte hade någonstans att ta vägen, vilket gjorde mig än mer ensam.

Det är klart att det finns någon där för mig med men min exmake har träffat en ny härlig kvinna vilket jag är jätteglad över men det har lett till att vår kontakt mer eller mindre har avslutats, men egoistikt så saknar jag han sällskap. Min mor är sjuk o har fullt upp med sina krämpor. Min far har jag en komplex relation med o ingen personlig. Jag har inga syskon. De jag tidigare trodde var mina vänner, känner jag mig sviken av.

Har inte en aning om varför jag skriver det här här men på något sätt så behövde jag få ur mig min frustration över mitt patetiska sätt.

Kram på er

Annons:
L8!
4/16/16, 2:47 PM
#1

Det är inget patetiskt med att känna som du gör. Att man kan vara stark och fixa allt själv samtidigt som man behöver människor i sitt liv är inget konstigt. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, bara att jag lever ihop med en härlig person. Jag kan ändå samtidigt känna mig ensam på vissa plan. Jag är stark och klarar mig egentligen själv, men jag saknar verkligen en riktigt nära vän. Ibland känner man sig mer ensam när man bor ihop med någon, om det inte är en person som ger en kärlek och uppmärksamhet. Kanske du behöver starta om på nytt? Acceptera din ensamhet och släppa sambon? Satsa mer på intressen och fritidssysselsättningar på egen hand? Det kan ju vara tungt men kan även leda till något bra. Att börja plugga något är ett bra sätt att få nya kontakter, även när man blivit "vuxen". // Lotta

Upp till toppen
Annons: