Annons:
Etikettensamhet
Läst 1358 ggr
P3pz
4/15/16, 4:00 PM

Känner mig så sjukt ensam.

Jag har sedan ett x antal år haft social fobi, till och från blir den bättre och påverkar mig inte alls mycket. Just nu har jag gått in i en ganska djup depression och jag vet inte längre hur jag ska gå till väga för att ta mig ur den, då jag känner att jag bara sjunker djupare och djupare in i den. 
Nu är jag gravid i 29e veckan och har en hel del hormoner som påverkar mig vilket gör mig lite mer känslig, men som om inte det vore nog går jag på kryckor och kan inte röra mig som jag ska pga extrem smärta och eftersom jag har en riskgraviditet så ska jag ta det lugnt. 
Men det känns mer eller mindre som om alla mina vänner backar från mig nu när jag behöver dom som mest. Ingen hör av sig utan det är endast jag som ska höra av mig, och hör jag av mig så har dom oftast inte tid eller så kommer något annat emellan, och ännu värre blev det när vi sålde vår ena bil så att jag inte kan åka iväg på dagarna då sambon har min bil.

Jag kan tillägga att jag kan prata och pratar med min sambo om allt, han stöttar mig hela tiden, hjälper mig att försöka komma ut och tröstar mig när jag mår dålig, jag hade verkligen inte kunnat önska mig en bättre sambo än honom. Och utan honom hade jag aldrig klarat mig så långt som jag gjort. 

Men på något sätt så känns det så sjukt ensamt när i princip de enda jag träffar och pratar med på flera veckor är min sambo och dotter.
Vart tog vännerna vägen!? Jag har ett fåtal vänner som finns där och stöttar även om vi inte pratar så ofta. Men känslan av att vara extremt ensam försvinner inte och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till längre. Att endast ha konversationer med en 4-åring (min dotter) och min sambo blir lite enformigt och får mig illa till mods när jag väl ska prata med andra. För då blir jag mer eller mindre stum istället och vet inte vad jag ska säga, för jag vill inte säga något fel så att dom ska tycka illa om mig. 

vet egentligen inte vad jag vill förmedla med detta, kanske bara skriva av mig lite och har någon något/några tips får ni mer än gärna dela med er då jag verkligen skulle behöva det, för som sagt får gravidhormonerna mig att inte tänka helt klart.

"There is life after abuse. This is mine"

Annons:
Thotis90
4/15/16, 4:41 PM
#1

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har känt mig ensam i hela mitt liv och det har inte haft någon betydelse hur många "vänner" jag har haft eller om jag har varit i ett förhållande. Ensamheten har alltid funnits där och plågat mig. Jag led av social fobi till mitten av tonåren till följd av att jag blev mobbad under hela min uppväxt, men jag har arbetat på det och kan nu vistas bland folk så länge det inte handlar om stora grupper. Ibland kan tre personer vara för mycket, ibland går det bra med betydligt fler. Det varierar.

Idag är jag väldigt ensam, men det är ett val jag själv har gjort för att läka efter att fästmannen lämnade mig efter 4 år. Den dagen då jag börjar känna att jag är på benen igen tänker jag försöka bli mer social och umgås, kanske träffa nytt folk. Just nu tar jag det slow och träffar bara min kompis Sara, som jag har känt i 12 år och som bor gatan ovanför mig, annars sitter jag hemma och försöker ta allt i min takt. 

Det skulle vara så skönt att ha någon att prata med (och inte bara en person). Jag har skrivit dagbok i flera år, bara för att alla tankar och känslor måste få komma ut på något sätt. Kan jag inte prata om dem kan jag åtminstone skriva ner dem. Då känns det en aning bättre. Det ska dock inte behöva vara så. Ingen ska behöva känna sig ensam. Jag har därför startat en facebookgrupp för alla där jag bor, för alla som vill träffa nya människor, som kanske inte har några vänner. 

Jag hade gärna skrivit med dig, men det känns som att det inte är någon vidare idé då din sambo är ett ex till mig och då han inte verkade bli så glad efter att vi skrev sist (han skrev till mig att han inte ville ha med mig att göra och blockade mig sedan).

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

P3pz
4/15/16, 5:29 PM
#2

Jag har haft det till och från men den har ändå på något vis varit väldigt mild de senaste åren och det har gjort att jag på ett helt annat sätt kunnat leva ett "normalt" liv. Men nu verkar den komma tillbaka och jag är så sjukt rädd att det ska bli lika illa som det var förra gången då den bröt ut riktigt ordentligt. 
Jag har dock aldrig varit mobbad men förstår precis vad du menar med att det varierar hur många människor du klarar av åt gången. 
Själv har jag  panik över att ens åka till min bästa vän och det känns lite som om hon inte finns kvar där på samma sätt som förut. Hon hör sällan av sig och vi kan inte prata på samma sätt som tidigare. "/ 

Den enda andra jag känner att jag kan prata med om vissa saker är en person som inte står högt upp på listan av personer som min sambo gillar, men vi har känt varandra i över 10 år så han accepterar honom i alla fall på någon nivå. Speciellt accepterar han honom eftersom jag sagt att det är den person jag aldrig kommer att släppa från mitt liv, även om jag har tagit några steg tillbaka och är hans vän på distans för min sambos skull. 

Jag tror helt klart att du gör rätt i att faktiskt ta det lugnt och ta saker i din takt, ibland är det helt enkelt bättre att "lära känna sig själv" och att ta "bebissteg" efter ett förhållande tar slut (beklagar att det tog slut). Och att ha 1 bra vän är bättre än att ha 10 dåliga vänner. 

Jag skriver i bloggen dock blir det tyvärr inte så ofta som nya inlägg kommer upp, att skriva dagbok för hand har jag testat men det höll inte vidare länge tyvärr men jag kanske ska testa igen, vem vet det kanske går bättre den här gången. 

Jag håller helt med dig, ingen ska behöva känna sig ensam men tyvärr kan man inte alltid få som man vill. Och jag tror att så fort min kropp mår bättre så kan jag börja må bättre igen då jag kan komma ut utomhus på ett annat sätt och då kan jag fortsätta sträva mot de mål jag hade innan jag blev gravid, men det är lång väg kvar. 

Jag hade gärna skrivit med dig med, tyckte att vi hade ganska lika tankegångar och en förståelse som många inte har. Dessutom verkar du som en jättetrevlig person. 
Men nej han blev inte överlycklig kan vi säga, han kände sig obekväm i det och det är något jag måste försöka acceptera. 
Jag kan testa prata med honom igen om du vill prata med mig och se om han ändrat sig, för att ha någon att prata med är verkligen något jag behöver.

"There is life after abuse. This is mine"

Thotis90
4/15/16, 5:58 PM
#3

Jag var förkrossad i början, men med tiden har jag insett att vi skulle ha gjort slut för länge sen då vi är så himla olika. Han behandlade mig som skit under hela vårat förhållande (särskilt i början och på slutet), men jag stannade för att jag såg någonting hos honom. Han behövde bara ändra sina prioriteringar och inse att han inte kunde leva som singel i ett förhållande. Det som gör mig ledsen idag är tanken på att jag aldrig var värd att kämpa för, men då påminner jag mig om att han helt enkelt inte var rätt för mig. Jag har precis tagit steget att börja skriva en självbiografi om när jag blev misshandlad av min partner i slutet av tonåren och när jag läser igenom mina dagböcker hittar jag så många likheter mellan mitt ex och den våldsamme mannen bara det att exet inte slog mig. Det var helt klart rätt beslut att skiljas åt. Det skulle vi ha gjort mycket tidigare. 

Det är viktigt att hålla fast vid de man känner att man kan lita på. Jag hade för några år sedan en manlig vän som jag absolut ville ha i mitt liv och jag sa till honom att ingenting skulle få komma emellan vår vänskap, men så  träffade jag exet - som var väldigt svartsjuk. Då kändes det som att jag blev tvungen att välja och då valde jag bort min vän, dumt nog. 

Jag hoppas att du kommer må bättre fysiskt som psykiskt efter graviditeten 🌺

Jag tror att vi skulle kunna vara bra stöd för varandra då vi har liknande erfarenheter, men du måste känna efter själv om du vill prata med honom. Jag tror inte att han tänker så högt om mig och jag är rädd att han inte samtycker till att vi har kontakt, även om vi skulle vilja ha det.

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

P3pz
4/18/16, 7:28 AM
#4

Det brukar vara så, är det inte menat att vara så kommer förhållandet att brista oavsett vad. Det jobbigaste med det hela är nog att man själv måste finna sig i tanken och acceptera det faktum att det inte var menat att vara. 
Själv anser jag att saker och ting händer av en anledning och när något trist händer då får man helt enkelt hitta något annat som är bättre för en själv. 

Fast jag tror inte det handlar om att du inte är värd att kämpa för, vissa killar är bara såna. De ser inte sina egna brister utan bara den andras, tyvärr. 
Min dotters biologiska far var precis sådan, det spelade liksom ingen roll hur mycket jag än försökte för oss båda, han var helt enkelt inte villig att se det som behövdes bli bättre i förhållandet. Idag kan jag bara säga tack och lov för det. :) 
Nu har jag körkort (vilket alltid hamnade som sista prioritet enligt honom), vår dotter mår bra, jag må vara deprimerad men jag har min sambo som finns där 24/7 även om han inte kan förstå varför jag mår som jag gör och sen har jag tagit tag i ett flertal saker som mitt ex inte heller tyckte att jag skulle få syssla med (som mitt intresse för bilar t.ex).
Så värd att kämpa för är du nog alltid, kanske inte bara i ögonen på någon som inte ser längre än till nästippen. 

Ja, det håller jag helt med om. Jag lämnade alla mina vänner bakom mig när jag var med mitt ex som misshandlade mig och när det väl tog slut så stod jag helt ensam, vilket i sig kanske var en bra sak då jag fick en helt ny start på livet. 
Men jag önskar jag hade haft någon (förutom min familj) som kunnat hjälpa mig igenom de jobbiga bitarna.  Sen 1 ½ år efter att det tagit slut så fick mitt ex´s närmsta barndomsvän reda på vad som skett och i samma veva slutade han prata med mitt ex och tog upp kontakten med mig igen (vi hade tidigare varit vänner innan jag och exet blev tillsammans). 
Så det är någon jag inte släpper, hur mycket det än hade stört någon annan. Han är en av mina stöttepelare och en av de som förstår mig på ett sätt som många andra inte gör. 

Tack! Hoppas du får ordning på tankar och känslor, så att du kan gå vidare och vara lycklig på det bästa sättet du kan vara.  🌺

Det tror jag med. 
Jag har pratat med honom under helgen och han var väl inte jättelycklig över tanken, men han säger att om jag tror att det kan hjälpa mig så är det viktigare än vad han tycker. Han säger att han skulle göra vad som helst för att se glädje i mina ögon igen och betyder det att jag behöver prata med dig så stödjer han det. 

Så om du vill kan vi skriva i pm här eller på fb? :)

"There is life after abuse. This is mine"

Thotis90
4/18/16, 9:40 AM
#5

Jag tror också att allt händer av en anledning och har så gjort i många år. Jag har under vårat förhållande lärt mig vad jag inte vill ha i en karl och har nu insett att jag behöver ändra på mitt tankesätt, att jag måste lära mig att släppa taget i tid och inte dra ut på det. 

En kompis till mig säger att män som spelar (och då pratar jag inte om de som gillar att spela ibland, utan de som spelar mycket) har en speciell personlighet. De är på ett speciellt sätt och det kan jag hålla med om. Det är som att verkligheten försvinner och de sitter där i sin bekväma bubbla utan att tänka på konsekvenserna. Nu vet jag i alla fall att jag aldrig vill ha en gamer igen då det inte passar den jag är. 

Med lite tid, tålamod och en jävla kämparglöd så kommer det lösa sig för mig också, så småningom 😃

Vad härligt att han stöttar dig i det, även om han kanske inte är så förtjust i tanken. Du har min fulla tillåtelse att visa allt vi har skrivit, om han skulle få för sig att vilja veta. Facebook blir bra för min del, då jag inte är inne här så ofta 👋

Medarbetare på Bloggande, Endometrios, Ensamhet, Motionspepp och Ångestsjukdomar Stjärnor

Upp till toppen
Annons: