Annons:
Etikettdin-historia
Läst 3708 ggr
n00bArtWork
2015-07-14 11:09

Hur ensamma är ni?

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Jag måste erkänna att jag har sambo och haft ett rikt socialt liv.. Men i takt med att man blir äldre och alla mer och mer lever sina liv genom instagram och Facebook och blir nonchalanta och tar ej vara på saker. Jag har vänt ut och in på mig själv för att hålla kontakten, hjälpt dem när de behövt osv men när jag skriver så läser dem men svarar inte och "jag har fullt upp så hinner inte oftast svara, förlåt men jag finns alltid här för dig" (men att skriva på FB att de vill hitta på något med någon för de har så tråkigt och lägga ut 111st selfies hinner dem med)… en annan tyckte han gjort allt i sin makt för att vi skulle umgås (sist han var i samma stad som mig så ignorerades jag tills klockan 1 på natten och skulle då åka kommunalt 2h för att träffa honom tyckte han). Har börjat tro på riktigt att det är mig det är fel på, jag är en sådan person som ingen vill ha som vän och de vågar inte säga det så istället så drar dem sig undan och ska det bli något möte så ska jag fixa det, betala det och gärna också åka massa mil för att få det att hända. Träffar människor jag kommer as bra med överens med och säger rätt ut att jag skulle tycka det va kul att höras/ses igen och sedan helt tyst eller avvisande.. Tackar min lyckliga stjärna för min sambo men jag är van med att vara vän med många, har alltid umgåtts med massa olika människor, har alltid vart väldigt social och det har vart mitt enda trumf kort min sociala sida och nu funkar inte den heller.. alla vänner är borta, de flesta har jag kämpat som fan för att ha kvar, kört till andra sidan landet för att träffa dem och sen ingenting.. inget bråk, inget konstigt alls utan bara som att folk tappat intresset för att lära känna mig, umgås med mig eller bara slänga iväg ett sms.. Pluggade komvux 2014 och träffade 10st nya vänner.. hade as kul med dem och kom verkligen nära dem.. Idag pratar jag med en som jag tagit intiativet till då jag verkligen vill träffa henne men hon är seg på att svara om hon ens kan denna vecka.. Börjat acceptera att ingen vill ha mig nära sig förutom han jag är med / bor med (och han avvisade mig i ett år innan vi började umgås som vänner och sen blev ett par). Jag vill gärna höra hur du har det, är du helt ensam, har bara din bio familj, har en partner men saknar den där vän-sociala eller har lite vänner men ingen som är tillräckligt nära?

Annons:
Robyn
2015-07-15 09:45
#1

Hej! Intressant inlägg! Hur ensamt är man egentligen..? Jag är nog väldigt ensam ofrivillig ensam. Singel sen många år, Inga barn el nära vänner, lite bekanta som har fullt med sitt. Efter många år i samma situation har jag vant mig vid min ensamhet och förväntar mig inga nya kontakter när jag träffar nya människor. Jag håller igång ändå tränar, ta fika/middag/bio med nån som har tid, går på aktiviteter om jag kan, reser ibland ensam o göra saker ensam. De jag träffas brukar tycka att jag är trevlig, smart o försiktigt, jordnära, pålitlig, självdtändig, Planerade mfl. Oftaste har jag trevliga möten med nya människor speciellt med killar, tjejer har jag svårt för mkt pga ytligheter, oärliga, otillförlitliga, okreativa mfl. Vill gärna ändra på min situation och försökt många många gånger men slut resultat är det samma. Jag tror att felet ligger delvis hos mig tyvärr då jag är inte ells sprallig av mig, behöver tid att lita på människor, vill vara kompis/vän med pålitliga, konsekventa, lojala, goda människor. Så 500 vänner på facebook är inget för mig!

[Tuulikki]
2015-07-15 10:09
#2

Jag har sambo, några nära vänner, några internetvänner och min familj såklart. Men jag känner mig ändå ensam. Jag har inget "gäng" jag umgås med. Umgås bara många på en gång om det är mina kompisars kompisar som är med.

Sedan har jag extrema sömnproblem som gör att jag sover väldigt oregelbundet, och är trött nästan jämt. Det blir svårare att umgås/prata när de sover på natten och jag sover på dagen. Eller umgås när jag är så förbaskat trött. Det gör mig ganska ensam.

Ibland gillar jag ensamheten, ibland hatar jag den.

n00bArtWork
2015-07-15 18:18
#3

#1 Jag har också svårt med tjejer, de känns så dömande men försöker låta bli att tänka så :/ #2 ja då är du där jag var för ett tag sedan, visst är det skönt med någon men man vill ju ändå uppleva gemenskapen i större sammankomster.

Trixa
2015-07-15 19:28
#4

Hej ☺️ Jo jag känner mej väldigt ensam, har haft många vänner förr men efterhand de skaffat kille bildat familj så har man halkat efter i intresseklubben! Jag är numera sambo utan egna barn men har ingen vän att umgås med på fritiden längre. Gråtit många ggr . Har hus, trädgård hund o katt men saknar verkligen en kompis. När man är ute på FB blir man lite avis på många som åker än hit o än dit o gör si eller så ,skrev ofta förut till gamla vänner om de ville komma på fika men de hade inte tid så såna förslag har jag slutat med . Nu har jag semester o vet inte vad jag ska göra riktigt om dagarna ! Ja så här har jag det …

[Tuulikki]
2015-07-16 08:34
#5

#3 Ja det skulle vara skönt att få känna gemenskap någon gång. Jag har försökt gå ut på lite hundträffar och andra sociala grejer där folk har samma intressen som jag men jag har social fobi så det gör det hela ganska komplicerat :/

n00bArtWork
2015-07-20 14:22
#6

#4 kan hålla med dig, har vart utanför sociala medier i perioder bara för att slippa se det, det är så mycket som hittas på som verkar så kul som man aldrig blir bjuden på och när man själv försökt rodda ihop något är intresset svalt :/

Annons:
melia
2015-07-21 16:43
#7

Har familj men ingen nära vän. Hade två som stod mig nära men dom har båda dött nu och jag känner mig galet ensam. Saknar att ha någon som hör av sig o frågar hur det är eller om man vill hitta på något. Jag har många barn så mycket fritid har jag inte men ibland vore det kul att få umgås med nån annan än familjen.

[Horse24]
2015-07-29 15:43
#8

Jag har min familj, två internetvänner, och min granne som jag umgås med ibland,  men annars är jag helt ensam. Har försökt i flera år att skaffa fler "äkta" vänner. Såna som inte tar en för givet. Men just nu är det bara tre stycken som jag litar på. Som jag kan vara mig själv med.

I klassen finns det två tjejer jag brukar umgås med på rasterna, men den ena har dissat mig helt för att försöka komma åt killen hon är kär i… och den andra tjejen tar mig för givet…

Jag hade det bättre när jag var mindre, men sen kom jag in i en period då jag alltid var ledsen, hade självmordstankar och upplevde en massa jobbigt i livet. Då försvann många av mina kompisar.

n00bArtWork
2015-07-29 19:02
#9

#7 Just det där saknar jag med att någon hör av sig, bara visar att dem finns och att man är ihåg kommen. Får beklaga för deras bortgång, det påverkar ju oerhört på alla plan.

#8 Usch vara så ung och inte ha dessa gäng roligheter för sig låter absolut inte kul, har du svårt att vara dig själv pga din hobby och din osäkerhet (snoka lite på din sida) eller är det mer att du inte får en chans av andra skäl?

[Horse24]
2015-07-29 19:22
#10

#9 Så fort jag försökt vara mig själv har folk suttit och viskat eller kollat konstigt på mig. Och jag tar verkligen åt mig av sånt, kanske inte lika mycket nu, men förut var det i alla fall riktigt jobbigt. Därför är det svårt att hitta några bra personer att umgås med. Sen är jag väl lite osäker runt nya människor också, men det är mest om jag känner att jag inte kan vara mig själv med dem.

n00bArtWork
2015-07-29 19:29
#11

#10 viskat om din hobby eller vad är det dem har reagerat på?

[Horse24]
2015-07-29 19:35
#12

#11 Ja det är min hobby de viskade om. Jag berättade att jag sydde pinnhästar och hade fem stycken hemma, då satt de där och stirrade på mig, och min kompis (eller ska vi säga föredetta kompis…) kollade äcklat på mig. Jättekul.

n00bArtWork
2015-07-29 19:45
#13

#12 ja det är väl en rätt udda hobby, det gjorde dig udda för dem och människor är rädda för udda, speciellt i tonåren, du skall vara unik men inte hålla på med något som är för oförståeligt för många (enligt idealet).

Annons:
Skorpion76
2015-07-31 06:35
#14

Jag har alltid varit väldigt ensam, men det är väl ingen som vill umgås med någon som har mina funktionshinder.


** Energy Pethead **Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel
Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

eirwen
2015-08-01 00:25
#15

Jag hade ganska mycket vänner när jag var runt 13 (är nu 21). När alla började gymnasiet så växer man ifrån varandra eller vad man ska skylla det på. Jag blev trött på de flesta av mina dåvarande vänner då det kändes som att det bara var jag som kontaktade dom och försökte träffas, man fick ingenting tillbaka och en vänskap för mig ska inte vara så. Nu har jag min pojkvän som är min bästa vän och 2 st till kanske (ingen av dom från när jag var 13), men jag umgås inte med någon annan förutom min pojkvän vilket är väldigt trist. 

Facebook och instagram börjar göra mig ganska ledsen då man ser alla andras liv och deras vänner, men jag försöker att inte tänka på det så mycket.
Men just nu så känner jag mig väldigt ensam. Det hade varit kul att ha någon annan bästa vän eller nära vän förutom sin pojkvän som man kan dela saker med och ha kul med. Ibland känner jag för att ge upp och acceptera att jag är och kommer vara ensam, och ibland så känner jag att nej, jag kommer att träffa någon.

Värd för https://socialtarbete.fria.ifokus.se och medarbetare på Psykologi ifokus.

n00bArtWork
2015-08-03 08:24
#16

#14 det finns inte någon plattform för att möta "likasinnade" många som har funktionshinder m.m. letar ofta upp andra. En bekants bror är född "stympad" dvs han saknar mycket av sina armar och ben, han är OS tävlings simmare för Svenska landslaget och har en stor krets med folk runt sig med olika hinder, min bekanta möter upp vänner till sin bror som ska till Stockholm och hjälpte dem till rätta, speciellt blinda personer. I Örebro (även så kallat Sveriges metropol för döva) så finns det skolor för döva och mycket utbildningar för dövtolkar så dit kommer döva, dövblinda och hörselskadade på aktiviteter och träffar.

#15 Exakt så har jag det / känner det fast jag har haft nya vänner / bekantskaper ännu senare än 13 år, men utgången är den samma.

Kajsami
2015-08-06 17:53
#17

Har varit singel med få vänner i alla år och mått jättedåligt för det. Nu har jag iallafall en kille, men vänner har jag fortfarande dåligt med. Min pojkvän skulle säkert tycka att jag har många vänner, men egentligen har jag knappt någon, skulle jag säga.

- några bor i andra delar av landet, träffar som högst en gång i halvåret eller en gång per år.
-  någon är bara danskompis, som jag åker på dans med kanske en gång i halvåret som högst och inget mer. Egentligen mer en bekant.
- några har svårt att ta initiativ och dessutom helt andra intressen än vad jag har och bor i en närliggande stad och jag orkar inte ta initiativ hela tiden för saker jag egentligen inte har lust att göra och därtill behöva resa för det. Träffar väldigt sällan.
- några är väldigt opålitliga och bjuder aldrig med mig på några aktiviteter, jag får tvinga mig på dem när jag läser på facebook om något de skall göra. Sådan vänskap känns knappast äkta, träffas någon gång ibland, typ var tredje månad när jag lyckats tvinga mig på dem för att inte sitta helt ensam.
- en kompis har jag i en närliggande stad som har samma intressen som jag och som tar initiativ, är rolig att umgås med och som verkligen är pålitlig. Men hon är väldigt upptagen och kan typ bara träffas någon gång i halvåret och då måste man alltså "boka in" långt i förväg.

Alla dessa tillsammans låter ju som "många vänner", men jag har ju ingen som jag kan umgås med till vardags, bara sådär spontant. Någon man kan ringa till och fråga om den har lust att göra det eller det. 

Pojkvännen har färre människor, men det är då riktiga vänner, som ringer honom bara för att prata, ringer och bjuder in spontant till saker. Hittar på roliga grejer helt spontant med folk. Varje gång vi träffas är det flera som ringer honom. Mig ringer verkligen INGEN. Förutom mamma kanske.

Känns så ledsamt och jag är rentav avundsjuk på pojkvännen som har så många som ringer till honom och som han har så kul ihop med.  Avundsjukan känns jobbig och det gör nästan ont i mig när jag hör hur roligt han har med sina vänner. Och vilka roliga fritidsintressen han har. Men jag kan ju inte säga något. Inte ett ord får jag dryfta, för avundsjuka är ju fult och "förbjudna känslor". :-(

Skorpion76
2015-08-07 07:19
#18

Någon tjejbästis har jag aldrig riktigt haft. Jag hade en tjejkompis som jag trodde var min  bästa vän, men det gick inte att lita på henne.


** Energy Pethead **Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel
Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

[Mia-67]
2015-12-27 13:12
#19

"Hur ensamma är ni?"
Ensam i bemärkelsen "ensam" är jag inte, har två vuxna hemmavarande barn (som flyttar till sommaren). 

Om ensamhet räknas i vänner så har jag inga, i den bemärkelsen är jag ensam. 
---
Bakgrund: Min absolut bästa vän avled 2000. Var redan i en nedåtgående spiral där social fobi slagit sina klor runtom mig. Tappade orken och livslusten och övriga vänner försvann (vem vill omge sig  med en ledsen liten skit?)

Idag har jag bara några få "bekanta". Ni vet, dom där man vet vilka de är, man hejar när man springer på varandra i butiken eller på stan, man byter artighetsfraser sen rusar man vidare… Så ses man om ett halvår eller så igen och upprepar samma ritual.

Har bott i samma stad sen mitten av 80-talet men kunde lika bra varit nyinflyttad från "långt-bort-i-annanland".

-Aida-
2015-12-29 08:24
#20

Det går i perioder att jag känner mig väldigt ensam, även om jag sitter i sällskap kan känslan av ensamhet komma hur som helst.
Jag är ensam om dagarna, har min hund som mitt ända sällskap, min familj hälsar aldrig på dom tycker jag ska gå hem till dom och gör jag det är jag ändå inte välkommen just då, det måste vara på deras villkor, så jag sitter bara hemma.
Jag har en vän längre bort som kan hälsa på ibland, en till i samma ort som mig som jag träffar på ute ibland och en till i samma ort som mig som tycker bara jag ska höra av mig hela tiden.
Min syster har sitt eget liv på en annan ort, det känns lite jobbigt för vi har nästan ingen kontakt alls, det tar hur länge som helst att svara på sociala medier och sånt.
Jag sitter mycket på sociala medier men ändå känner jag mig himla ensam, youtube videos där folk pratar direkt mot kameran som om det vore en person funkar bra känner jag, slår på lite såna videos för att inte känna mig ensam.

Annons:
scaredycat
2015-12-29 10:32
#21

Jag är ganska ensam, Jag har inga vänner sen 5-6 år tillbaka. Jag lever sen med Social fobi och det är väl en stor anledning till att jag aldrig kommer ut eller kan kommunicera med folk. Är idag 21 år.

Jag bor med min pappa men trots detta är det som vi lever utan att se varann, Jag sitter i mina fyra väggar och han gör sitt, Min mamma är alkoholist och min syster är för upptagen att ens ringa mig nån gång ibland. 

Men jag har ändå vant mig vid att vara ensam, Att ens försöka prata med någon online eller i verkligheten känns väldigt obekvämt och konstigt, Jag har en hund så helt ensam är jag inte, ut och leka med henne är det bästa som finns, när man är ledsen så finns hon alltid där och det är mer än vad jag kan säga om min egna familj som inte ens vet om att jag existerar. 

Men ibland saknar jag faktiskt att ha en riktig människa att kunna prata med 🙂

Upp till toppen
Annons: