Hur kommer jag över detta? Jag har väl egentligen mått dåligt hela mitt liv. Jag minns knappt något från min barndom mer än bråk. Min far hade en älskarinna öppet jag brukar stå i mitt rum se han köra iväg och sen visste man aldrig hur många veckor han var borta och min bror hade ett humör som gjorde att alla tassade på tå för honom man visste aldrig när han tände till. Min mor har nog aldrig älskat mig men hon var besatt av min bror han kunde aldrig göra något fel hur dum han än var och vi pratar insparkade dörrar vandaliserad egendom, konstant stöld från båda föräldrar och på äldre dar misshandel av mig framför min mamma men det var jag som åkte ut ur familjen och när jag tillsist polisanmälde blev skämmad för att ha utsatt min mor för det. Jag trodde aldrig hon skulle vittna och det gjorde hon inte jag väntade länge på att polisanmäla då jag trodde han skulle be om ursäkt men nej jag var inte värd ens det så tillsist för att slippa få den uppspelad i mitt huvud hela tiden så polisanmälde jag.

Min far levde på att manipulera och man visste att gjorde man inte som han sade så blev man utkastad. En gång vägrade jag och ljuga för advokat för att de inte skulle ta bilen ifrån honom vid konkurs. Han pratade inte med mig på tre månader fast vi bodde under samma tak och jag fick höra hur jag förstört allt.  De använde mig till att sätta en massa saker på mig fast jag inte ville till sist var jag bara ett personnummer.  De drog in mig i en massa röror bla med ett hus som en gång var min mors som sen var vårt och som de sen flyttade ut min bror i fast jag inte ville det men jag blev inte ens tillfrågad. Han körde det i botten som han gjort md allt annat,  standard under hela min uppväxt var att mina föräldrar löste ut honom ur diverse problem jag fick typ uppfostra mig själv och klara mig själv för det var alltid han och sade man något så var man avundsjuk. Jag väntade i flera år på att min bror skulle lösa ut mig ur bostaden men då han hade betalningsanmärkning (vilket jag också fick pga mina föräldrar)tillsist gick jag till advokat min bror sköt på det i flera år till men till sist var vi överrens jag ville egentligen aldrig sälja men vad skulle jag göra ?Min bror fick ett bra bud sade ja och jag skrev under papper man kunde tro att det var över här men nej han drog sig ur där stod jag ensam för mina föräldrar hade redan vänt mig ryggen tack och lov för min sambo han redde upp allt då gick hårt in i väggen efter det de utsatte mig för så brast det till sist. Huset var totalt förstört tänk er soptipp med en massa dåliga minnen så även om jag inte ville sälja såg jag inget val. Jag fick den stora äran att vräka min bror(sarkastisk vem vill göra det?) han gjorde väl allt utom att bajsa i hörnen när han lämnade. Och detta var spiken kistan för att mina föräldrar skulle prata med mig igen. Jag stod nu med en liten peng som jag egentligen inte ville ha för jag ville ha föräldrar. Jag har alltid känt att det var min mor som skulle haft dem men jag visste också om jag gav henne den så skulle den hamna hos honom förvisso hennes val men han hade bla bott helt gratis i flera år med villkor att han skulle renovera vilket han knappt gjort han kunde inte ens fylla igen ett stort hål på tomten där hans barn hade en gunga. Jag blev aldrig tillfrågad om någonting som gjordes men i ett av hans säljförslag så drog han av allt han gjort i priset för vad han skulle betala. Jag väntade nästan ett helt år på att min mor eller far skulle höra av sig så vi skulle kunna prata om vad som skulle göras med bostaden och att de skulle erbjuda sig att hjälpa till att städa upp men de hörde inte av sig alls. Visst jag skulle kunna gjort det man jag hade nog bara fått nog efter att alltid varit den som betedde mig vuxet. Vad skulle jag gjort?De gick inte att prata med skulle jag bara lämnat över checken? Resonerar jag fel som tyckte att jag inte skulle betala för allt som det sjönk i värde plus att medan jag betalade hyra för min bostad varje månad så bodde han gratis med sin sambo. Är det fel av mig att tycka det var orättvist? Jag ville egentligen aldrig vräka honom jag ville definitivt aldrig sälja stället men jag ville inte heller att han skulle få ännu mer fördelar jag hade gladeligen gett min mor hela checken och har alltid känt mig som en tjuv men min mor fick dessutom en hjärnblödning när jag var tjugo och efter det så tänkte hon  inte riktigt rätt och om hon behandlade min bror som gud innan så var han kejsare efteråt och kunde inte göra något fel och han manipulerade henne hela tiden. (tom när han var över trettio år så gick hon upp tidigt på morgonen bara föra att ringa och väcka honom jag frågade honom en gång varför han hade henne till att göra det hans svar var att han aldrig bett henne göra det men han bad aldrig henne sluta iheller) Mina föräldrar brydde sig aldrig ens om att fråga hur jag mådde så tio år senare så vet de fortafarande inte att jag gick in i väggen pga allt de gjorde mot mig. Innan det här hände flyttade min far även ifrån min mor efter flera års äktenskap men vägrade berätta vart han flyttade hän eller ge en adress hur många gånger man än frågade, inte förnedrande alls! hade det inte varit för min sambo så hade jag varit död idag men de kunde inte se hur de körde slut på mig. Jag hör hur man tydligen ska ha haft drömmar som barn jag brukade ligga i min säng och drömma om att få vara lycklig. Jag litar inte på någon enda människa tack vare dem jag litar knappt på min sambo men jag är ärlig mot honom och han vet min historia så han köper det. Jag vågar egentligen inte skriva här ens men då jag igår fick veta att min mor nu flyttat till ålderdomshem och då bott i två lägenheter och  ett åldersdomshem utan att jag sett henne så kom självmordstankarna för fullt igen och jag kände inget annat val än att skriva här . Jag har förutom läkare och min sambo inte pratat med en annan människa på tio år jag vågar inte jag är så rädd för att bli ledsen och att någon ska göra mig illa . Min sambo brukar beskriva mig som bambi på den hala isen. Dessutom samtidigt som min bror vräktes så började min fars företag klydda som jag givetvis stod på fast jag inte ville jag bad honom flera gånger att lösa ut mig men han vägrade. Hyresvärden ringde hem till mig när de inte betalade hyrorna. Min bror jobbade givetvis där. Jag bad min far  om hjälp jag bad honom ta över sin egen skit men enligt honom så var där inget fel med företaget trots stora skulder. Då jag redan hade haft en betalningsanmärkning så tänkte jag inte få en till så jag bad min sambo reda upp det själv var jag för sjuk(vilket ledde till att de hatar min sambo)Min far tom svor i edgångssammanträde att företaget inte var konkursfärdigt och försökte komma ur det och det enda de båda brydde som om det var att min bror skulle få sin lön de tom lyfte ur de sista pengarna till honom innan vi tog bort min mor som firmatecknare vilket hon aldrig förlät mig för. Hon hade aldrig kunnat besöka mig fast vi bodde mindre än två km ifrån varandra(själv var jag så glad att flytta närmare henne) men en kväll kunde hon köra ut tio på kvällen i värsta regnet bara för att kräva pengar åt min bror men ingen av dem brydde sig om att oroa sig eller  visa ånger eller ens nämna vilka skulder de höll på att sätta mig i och de försökte inte ens hjälpa mig tvärtom de tömde tex stället på möbler som jag kunde sålt och fått in litet pengar för. Alla säger åt mig att glömma dem men jag kan inte det. Jag vet inte om det är för att de anklagar mig för en massa saker jag inte gjort och hatar det att bli oskyldigt anklagad. Jag försökte hjälpa dem så gott jag kunde, Hur kunde de älska en sådan som min bror men inte mig jag var alltid snäll och skötte mig i skolan och klagade aldrig. Tom när jag skriver om självmord till dem så gör de inget. Vad hade ni gjort ? Det är svårt att tro kanske men det jag skrivit här är bara toppen på isberget.