Ett lätt förvirrat inlägg från en lätt förvirrad man

Hela mitt liv har jag haft det svårt att passa in. Jag har aldrig känt mig riktigt hemma i någon grupp. Men jag har heller inte varit helt utanför, utan har stått på kanten och sett inåt. Jag har kunnat föra mig tillräckligt väl för att folk har velat vara med mig ett tag och velat inkludera mig, men jag tappar oftast orken att hålla kontakten och går min egen väg. Och då hör ju ingen av sig till mig till sist.

Som barn höll jag mig oftast på min egen kant och lekte själv. Jag fick ofta höra att han är så lugn och fin. Men det var så min familj funkade, alla gjorde sitt på sitt håll.

Mitt sätt att umgås har varit att hitta en person som jag tycker om och hålla fast hårt vid den. Då har jag kunnat känna mig hemma. Men det håller ju inte, det blir kvävande och krävande för alla inblandade. I mina två kärleksrelationer har jag gjort så, endast tytt mig till min partner i princip. Båda relationerna började av olika anledningar kännas jobbiga efter en tid och då slöt jag mig mer och mer. Ägnade mig bara åt mina introverta intressen, spela spel eller läsa böcker. Vänner kändes längre och längre bort och det blev jobbigare och jobbigare att ens tänka på att ta kontakt. Jag mådde sämre, ensamheten trots sällskapet blev värre. Och till slut tog det slut.

Trots att det var jag som tog initiativet till att göra slut båda gångerna så kämpade jag med näbbar och klor för att få det tillbaka igen. Ensamheten på andra sidan skrämde mig så sanslöst. Jag förmådde mig ju inte kontakta folk som jag inte hört av mig till på länge. Och varifrån skulle jag nu få den närhet och bekräftelse som jag törstar så omåttligt efter?

Det är ju det det handlar om. Mest av allt vill jag ha närhet, både känslomässig och fysisk. Nu tror jag att jag inte fick tillräckligt av det som liten. Samtidigt är jag så rädd för att bli avvisad att jag inte vågar öppna mig, att jag vänder mig bort, att jag känner mig tvungen att gå min egen väg. Jag vågar inte tro på att någon vill ha mig. Jag tror att jag är så speciell och konstig att det inte finns någon för mig.

Så dyker jag på den här sajten. Här samlas andra människor som brottas med sina problem på olika sätt. En del med likartade problem känns det som, många med långt värre. Och återigen vill jag ställa mig utanför. "Nej, jag passar inte in här. Så ensam är jag ju inte, jag har ju folk omkring mig. Jag är bara ledsen nu för att det tagit slut igen". Men sanningen är ju att jag är rädd. Rädd att trots anonymiteten online visa vad jag faktiskt känner och tänker. Att jag inte ska duga, vara tillräckligt ensam för att få vara här. Den rädslan som även finns i verkligheten och som gör att jag inte kan visa vem jag är. Det har gått så långt att jag själv inte riktigt vet det längre.

Så varför skriver jag det här? Jag deltar aldrig i forum på nätet. Tycker inte att jag har något att säga, kommer aldrig på något som inte redan sagts, ungefär som i diskussioner irl. Jag gillar ju egentligen inte att dra uppmärksamhet till mig. Men kanske behöver jag det, för att öva. Kanske bara få göra ett litet avtryck någonstans. Möjligen kan det knyta upp någon knut i det trassliga nystan som är mitt liv. Jag får inte allt sagt som jag vill, och det jag säger blir inte helt rätt. Men nu har jag i alla fall sagt något. Jag tycker att det var modigt av mig. Jag tycker att alla här är modiga.