Ibland kanske man måste respektera den andres val. Hon kanske ville pröva med dig men upptäckte att tiden inte räckte till.

Men en sån total helomvändning på knappt en halv dag, kvällen innan ville hon inte släppa mig, hon bad att jag skulle stanna och grät nästan när jag vart tvungen att fara, och hoppade upp i min famn och kysste mig verkligen passionerat, så jag nästan inte lyckades ta mig ut genom dörren.

Först vill jag säga att 35 inte är gammalt. 80 år är det. Jag tycker att du ska jobba på hur du ser på dig själv. Och kanske söka upp en psykolog då du verkar deprimerad.

Ja ibland förstår man inte riktigt varför en del kan vara lynniga.. Men alla har ju sina orsaker. Tror inte man mår bättre i att spekulera kring de orsakerna.

#3 Aleya, det spelar ingen roll hur mycket man försöker intala sig själv att man inte är ful om man aldrig fått nått bevis för motsatsen. Ingen tjej har nånsin varit attraherad av mig, utom den sista tjejen nu, men jag kan inte riktigt tro på att hon hade några känslor alls, då skulle hon inte kunnat göra som hon gjorde. Jag har lyckas gått ner extremt mycket i vikt, och styrketränat i några år nu, har nästan lyckas botat min sociala fobi utan hjälp oxå, men det hjälper inte är mer ensam än någonsin. Allt jag gjort för att förbätra mig själv tjäns helt meningslöst, jag har ingen bättre liv för det. Det enda jag önskat sen jag var typ 15 är en partner att  att dela mitt liv med. Och nä jag kan inte ignorera det målet, det är så extremt förkrossande  att inte ha nån att lita på och dela känslor med, och fysisk kontakt att bara ha nån att krama när man känner sig lite nere skulle göra mitt liv så extremt mycket lättare. Hur kan man leva ett helt liv utan fysisk kontakt med andra människor?

#5 då måste jag vara krass och säga att problemet ligger hos dig. Om du inte tror att du är värd mer så kommer det synas på din utstrålning. Och tillslut kommer du bli bitter och inte släppa in någon i ditt liv. Om du vill ha det så så är det du som valt det och ingen annan.

Så du säger att bara för att jag tror att ingen kommer bli intresserad så kommer ingen bli det, enligt din logik så skulle alla vara ensamma då. Som jag sakt så kan man inte tro nått annat om man alldrig får nått bevis för motsatsen, en enda positiv komentar nån gång kanske skulle räcka. Känns som jag ger och ger och får alldrig nånting tillbaka.

Jag har alltid velat ha barn, kanske skulle adoptera så jag kan älska och bli älskad tillbaka av någon iallafall, någon att skämma bort.

#7 om man går och tänker negativt så syns det på ens utstrålning Mimik och hållning. Alla tänker så ibland, men inte alltid. Så det är en skillnad. T o m dina kommentarer är negativa. Mitt råd är att börja lösa dina problem och börja älska den du är eller att gå och fortsätta vara bitter och se det negativa. Du väljer själv.

Tyvärr finns det en del människor som får en ledsen och det sårar en o så undrar man varför..

Jag kan gott och väl förstå sciroccos känslor, kanske mer än vad de flesta kan. Jag vet precis hur det känns att vara 30+ . och även 40+ ,. och känna sig oälskad och inte haft så många relationer. Och  hur folk nästan tycker det är ens eget fel. Om man är ledsen för att man är ensam så är det därför man är ensam, jodå sånt har man fått höra minsann. 

Antingen så heter det att man "vill för mycket" (=berättar för folk att man är ledsen för att man inte hittar någon) eller "vill för lite" (=inte hänger på alla dejtingsajter som finns, inte går med i varenda förening som finns). Jo då, jag har hört allt! Allt vad man säger vänds emot en.  Jag märker av detta här i tråden också,  Så jag förstår scirocco helt och fullt. Det är väl självklart att man till slut blir bitter när man aldrig hittar någon att älska när man är 30 eller 40+ och man hela tiden ser hur andra hittar partners här och var. Till slut blir det som en fixering. 

Ni här som tycker att sciroccos ensamhet är hans eget fel, försök jämföra det med ofrivilligt barnlösa. De blir till slut fixerade vid sin barnlöshet och ser barnvagnar överallt och blir ledsna och till slut bittra. Säger ni till dem också att deras barnlöshet är deras eget fel?  

Att få höra sådant känns som en förolämpning, att ens känslor förminskas och inte tas på allvar. Och det är ju inte särskilt stöttande direkt.

Och detta att det "syns på ens utstrålning" är ju bara flumsnack. Tror ni att scirocco går runt med mungiporna nere varje gång han träffar folk?  Jag fick höra exakt detsamma när jag var ensam, men av människor som jag inte berättat om min ensamhet för sade något helt annat om mig, att jag var glad och en frisk fläkt. Hur hänger då detta ihop?? 

Jag var ensam så länge och som sagt fått höra allt så jag har genomskådat psykologin bakom folks kommentarer. De känner att de "måste" säga någonting och "hjälpa" och då blir den närmsta utvägen att  skylla ensamheten på den ensamma själv, eftersom de annars inte vet vad de skall säga. De kan ju inte göra så mycket, och kan säkert inte förstå heller då de säkert själva har haft massor av partners under sitt liv. Och då tycker de att de har "gjort sitt" och "brytt sig" och klappar sig själv på bröstet för det.  Och när den ensamma tar illa vid sig (och det är ju självklart att man gör!) så vänds även detta emot en och det heter återigen att man är "bitter" och "negativ"  och allt möjligt.

Jodå så att… Jag har varit med förr minsann.

Jag har då aldrig påstått att det är ts fel att hen är ensam, då läser du helt fel. Tråkigt att du tar det så! Jag svarade mer konstruktivt om varför personen han träffade inte villa träffas mer. #10

Till scirocco:

Jag förstår din situation fullt ut. Jag vet, det är förödande att inte få uppleva fysisk närhet, det skall man inte sticka under stol med. Och man får vara ledsen, bitter och känna sig som en obotlig singel, trots att folk som tror att de "hjälper" säger något helt annat. 

Men försök att tänka att tjejen du hade under dessa dagar ju ändå helt klart var intresserad och attraherad av dig. Så det betyder ju ändå att du inte är helt oattraktiv eller oälskbar (som jag vet att man känner sig när man varit ensam singel under alla år). Så detta behöver inte alls vara sista chansen.  Och kanske det ändå var precis som hon sade, att hennes barn tog för mycket energi för henne så att hon inte klarade av en relation, även om man inte vill tro sådant när man känner sig sårad.

Jag var  i precis samma läge förut. Var på en dejt med en kille som blev väldigt intresserad av mig och ville vara tillsammans och han pratade barn och allt möjligt, och naturligtvis byggde man ju upp sitt liv på detta och tänkte "Åh, äntligen, äntligen". Och sen bara gjorde han slut två dagar senare för att han "kände att han inte var mogen för ett förhållande ännu". Jag var helt förstörd av detta och naturligtvis blir man deprimerad.  Jag kände mig också lite lurad när han hade pratat om barn och allt.

(och detta är också något som man hela tiden får höra: "du hittar inte någon för att du är deprimerad". Men naturligtvis blir man deprimerad av att vara ensam och hela tiden bli besviken. ).

När jag var helt förstörd av denna krossade kärlek (efter flera månader var jag fortfarande helt sänkt av detta) så träffade jag faktiskt en kille som jag dejtade lite långsamt och sedan blev ihop med. Så detta med att det "syns på ens utstrålning" är ju bara bullshit. 

Jag var alltså 42 år när jag fick min första riktiga pojkvän (tvådagarsrelationen räknar jag inte riktigt). Och jag hade hela livet sett mig själv den obotliga singeln och har flera gånger under livet velat ta livet av mig pga denna förödande ensamhet. Att ha tålamod var svårt. Men försök att ha det. Detta med denna tjej var säkerligen inte sista chansen.  Det kommer fler chanser, men det gäller att kunna vänta. Och ja, det är jobbigt att vänta. Jag vet.

# 11 Jag syftade inte på dig. Jag håller med om vad du skrev i tråden, att det ju faktiskt kan vara så som hon sade, men att det är trist att uppleva sådan lynnighet.

Okej, då förstår jag. Jo, känns lite ostabilt. En sådan människa bör man undvika för att slippa bli sårad. #13