![[isabellascheja]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hamnat i mitten 20+.
Hej alla ifokusare därute!
Jag är en tjej på 21 år som inte står ut med att ha detta på tapeten längre. Jag är en väldigt ensam person med väldigt få vänner, knappt några alls.
Jag vet inte om det är mig det är fel på men jag har svårt att träffa nya vänner och skapa kontakt. På något sätt så verkar det som jag har hamnat lite i kläm, dvs att jag och kvinnor har gemensamma intressen men vi klickar helt enkelt inte, jag och män klickar med en gång men vi har inte gemensamma intressen. Mer eller mindre så verkar det som jag har hamnat bredbent.. Jag verkar inte tillhöra någon.
Jag har en jätte underbar pojkvän och det är jag glad över och han har två underbara vänner (män) som jag kommer väldigt bra överens med, jag har umgåtts med dem på tu man hand och har haft det jätte trevligt men jag upptäckte efter ett tag att dem aldrig hörde av sig till mig. Jag ställde just den frågan till dem och fick till svars att "det känns väldigt konstigt att umgås med sin bästa väns flickvän". Visst kan jag förstå att det kanske känns lite jobbigt men att ens umgås med mig över huvud taget? Varför inte tacka nej och säga som det är med en gång? För jag känner mig bara så dum. Dem har sagt att dem tycker om mig väldigt mycket men jag känner mig som ett alternativ när dem har fruktansvärt tråkigt.. Sen hade även en av dem killarna inflyttningsfest i helgen. Jag hade inte ätit något den dagen och det blev lite för mycket alkohol i kroppen när man är på tom mage och till slut orkade jag inte mer att jag satte mig ner och grät och sa att "jag önskade att jag var en man".
Nu är jag glad över att vara kvinna men jag känner att jag aldrig kan bli accepterad. Att jag måste vara en man för att folk ska vilja umgås/tycka om mig. Jag förstår bara inte vad det är för fel på mig. Varför kan jag inte också ha vänner, jag håller tillbaka många tårar när jag ser jämnåriga människor på stan skratta, fikar, delar så mycket intressen med varandra.. Det är nästan som att få en smäll i ansiktet när man ser folk som är lyckliga med varandras sällskap. Hoppas på svar och tips från er alla änglar inne på denna sidan. ❤️
Finns det verkligen ingen därute? 😕
Jo, jag finns :D Hej!
#0 Jag har aldrig mött dig och lärt känna dig, så kan tyvärr inte svara på alla dina frågor, men jag har idéer om vad som kan ligga bakom de bägge kompisarna.
De där bägge vännerna till din pojkvän är helt enkel rädda för att väcka svartsjuka hos honom.
Jag skulle själv vara försiktig, och göra allt för undvika att bli missförstådd i ett sådant här sammanhang; att på tumanhand umgås med vänner till sin partner.
Värd: för Astrologi. Medis: för Astronomi, Filosofi & Finland
#0 Jag kan lova dig att det finns fler kvinnor som är som du, du har bara inte träffat dem än. Kanske har ni inte rört ert på samma ställen hittills eller kanske har du varit för anonym för att de ska upptäcka dig, eller du dem. Fundera på i vilka kretsar du umgås, vilka lokaler du brukar vistas och tänk över om det är där du egentligen helst av allt skulle vilja vara. För om du vill hitta likasinnade så är nog chansen störst att göra det om du går till ställen där du själv verkligen trivs och om du sysslar med saker som du verkligen är intresserad av. Så sluta att försöka passa in i någon mall som du inte är skapt för utan ge dig ut och leta upp dina likasinnade, för de finns, det garanterar jag. 🙂
/Sjöis
"Sat Chit Ananda - Varande Medvetande Salighet ❤️"
Känner igen mig där. Är också 21. Har tappat kontakten med så gott som alla vänner. Tjejkompisar är jätte svåra. Jag har liksom växt ifrån dom eller så är det tvärsom. Har min pojkvän som även är min bästa vän men jag vill ha fler att prata med.. har lättare för att prata med killar men som t.ex hans bror vill inte prata med mig just för att jag är hans storebrors tjej.. vet inte hur jag ska hitta nya människor att umgås med. På jobbet är alla äldre än mig. Jag kan prata med dom visst men det ät bara ytligt. Har svårt för att närma mig människor djupare.
Min situation ser precis likadan ut.. Är också 21 år, ganska ensam person och har varit det länge. Har alltid haft lätt för att skaffa killkompisar, även fast det egentligen inte är det jag vill, jag vill ju ha jämnåriga tjejkompisar att umgås med också. Det som håller mig uppe är mina jämnåriga syskon (en kille och en tjej), och min pojkvän som alltid har försökt hjälpa mig. För ett tag sen så gick jag ut med min bror och hans kompisar på krogen. Vi hade det såå kul, att jag inte ens kunde minnas när jag senast hade så roligt ute med ett umgänge. Vilket fick tvärtom effekt på mig när jag insåg detta, och kände mig ännu mer misslyckad än vanligt. Att jag inte har egna vänner att ha så där kul med såsom jag hade med min brors vänner..
Den roligaste perioden i mitt liv var nog när jag bodde utomlands. Då hade jag inga som helst problem med att skaffa bra tjejkompisar. Jag flyttade t om in hos en tjejkompis. Men flyttade tillbaka till Sverige för några veckor sen, och sen dess har jag varit ensam precis som förr.
Skulle tro att du inte har hittat de "rätta" personerna. Vad har du för intressen? Går det att pyssla med dina intressen för att skaffa nya vänner?
Inte mycket till tröst men du är inte ensam om att känna som du gör.
Vänliga hälsningar Jessica
medarbetare på socialt stöd & Anhöriga