Jag trivs med ensamhet, ensamhet för mig är trygghet. På grund av saker i mitt liv så har jag svårt att lite på människor, jag låter hellre andra prata om sig själva än att jag pratar om mig själv. Jag trivs med att inte har många vänner. Jag brukar säga att hellre få vänner som jag vet att jag kan lita på än många som jag inte vet vart jag har.

Så i mitt liv har det funnits tre människor jag helt litar på. Min mamma, min bästa vän och så min vän/kk. 

För ett par månader sedan träffade min bästa vän en ny pojkvän och helt plötsligt ställde hon in träffar som varit planerade sedan ett halvår för att hon och pojkvännen skulle ut och äta middag två av dagarna. Det har kommit och gått pojkvänner i bådas våra liv under de 12 åren vi känt varandra men aldrig att detta har hänt. Sedan bestämde vi ny träff (vi bor ganska långt ifrån varandra så det krävs lite planering). En vecka innan vi ska träffas ringer hon och frågar om jag inte kan komma nästa dag istället. Nej det kunde jag ju inte för jag skulle jobba och det är inte så lätt att hitta kattvakt på 24 timmar. Nehe då var hon tvungen att ställa in igen för pojkvännen ville gå på julbord den lördagen då jag skulle komma. Kunde jag inte ringa och säga att jag var sjuk eller något och katterna skulle säkert klara sig. Men nej det gick inte för mig. Så vi bestämde nytt datum, nu i Januari. Så förra veckan ringer hon glatt och berättar att hon och pojkvännen ska flytta ihop. Jättekul, hon har verkligen letat efter ett sådant förhållande länge. Sedan berättar hon att de ska flytta den och den helgen, det var den helgen jag skulle komma. Så jag väntar att hon ska säga något men inget. Efter att ha pratat vidare i nästan en timme så säger jag att vi får väl skjuta upp att träffas. "Jag hade helt glömt att vi skulle träffas" får jag till svar. Sedan pratar hon på om lite annat en stund innan hon berättar att hennes pojkvän är så nyfiken på mig och att hon hade berättat det här och det här om mig. Saker som jag berättat för henne i förtroende som jag absolut inte vill att andra ska veta. När jag påpekar detta så tycker hon inte det var något, han ville ju veta vem jag var. Ja jo men att berätta saker om min fysiska hälsa, om min uppväxt och liknande hör kanske inte till "normala" saker man delar med sig av.

Visst hon är nykär och jag borde ha överseende med henne. Men det känns som jag inte kan lita på henne. Hon håller inte vad hon lovar och hon vet ändå hur jag är.

Under den tiden var min andra vän ett enormt stöd. Han och jag har kunnat prata om allt, trodde jag. Idag när jag letade upp hans adress för att skicka ett julkort så fick jag reda på att han har sambo. Frågade honom och han erkände. Just nu känns allt från dag ett som en stor lögn och jag som verkligen öppnat mig för honom.

Det värsta är att det känns som att jag har haft rätt hela tiden, man ska inte lita på människor. Det är bättre att vara ensam. Samtidigt så vet jag att om jag ger efter för de känslorna så kommer jag att isolera mig totalt och då är steget inte långt till att totalt tappa intresset för allt som händer utanför tomtgränsen. Jag måste ju gå till jobbet och där finns det människor, jag måste gå till affären och där finns det människor. Jag önskar verkligen att jag kunde bo på en liten ö, bara jag och mina djur.