Jag känner tyvärr som du, så jag har inga tips (men hoppas någon annan har).

Vill däremot säga att det inte alls är själviskt att begå självmord. Om det är något som är själviskt är det väl att KRÄVA att någon som vill dö ska leva för min skull. Fegt är det inte heller, döden är ju skitläskig!

Jag vill fråga både TS och #1: Nämn EN grej som gör er glad?!

Varför ska jag alltid må dåligt på "fel" tider…. Provade nyss en chatt som jobbar med självmordsförebyggande arbete. Men hann inte skriva så mkt. De stänger 22.. Vet att man kan ringa olika nummer, men jag har tyvärr stora problem med att prata i telefon.., Och om jag skulle ringa till psyket (som de brukar uppmana) så vet jag att jag bara blir inlagd… Och det får mig INTE att må bättre! Snarare tvärtom.. Tyvärr så bedrivs ingen vård där, bara förvaring och övervakning (med STORA brister). Det är precis som ett fängelse. INGEN att prata med…

Får ta lite mer tabletter o mer att dricka. Tack och lov att det iaf finns!!

(Hoppas att ingen tar illa upp eller missförstår mig - jag vill ABSOLUT inte uppmuntra någon till att vara lika självdestruktiv som jag är nu!!!)

#1 TACK!!!! SÅ skönt att någon förstår! PRECIS så känner jag också.

#2 Jag har själv försökt att tänka ut ett svar på den frågan i över ett år… Glad… Jag vet knappt vad det är.

Jag har faktiskt inga äkta känslor alls numera. Har liksom bara stängt av allt. Det har hänt allt möjligt runt mig och jag borde t.ex. ha blivit mkt ledsen  flera gånger. T.ex. när ett älskat husdjur dog. Men min enda reaktion var att det var "tråkigt". Ingen sorg, inga tårar. Det kändes faktiskt konstigt.

Enda gången jag känner något är när jag minns jobbiga saker som har hänt (rätt mkt). DÅ kan jag bli mycket ledsen. Men det är mina enda känslor.

Så vad gör mig glad? Ja, möjligen att få sova en hel dag? Men det är inte glädje egentligen, bara en slags lättnad. Det är väl det närmaste glädje jag kan komma. Samt när jag är riktigt borta pga saker jag satt i mig och alla jobbiga tankar är borta. Då känner jag också den där befrielsen, som är det närmaste glädje jag kan komma.

Är i samma situation som er. Livet känns bara så meningslöst och jag har grinat i flera timmar. Äter medicinen regelbundet och inget speciellt har hänt ändå är allt skit och jag önskar mig bort,bort,bort. Ända som skulle få mig att känna livsglädje är en hund men då jag varken får eller har råd så går det inte. Tror det är dags att släcka hoppet för mitt liv snart.

#5 Ja, dessa mediciner…. Har provat i stort sett det mesta (inkl. olika andra behandlingsformer, TNS och ECT). Men jag tror att i de flesta fall så måste man hitta grundorsaken till VARFÖR man är ledsen/mår dåligt och åtgärda det (om det går). Tror själv inte att tabletter är lösningen på allt… Äter själv några mediciner just nu också, och som synes gör de ingen större nytta…

Ang. det där du skrev om att en hund kunde ge dig livsglädje. Det är ju välkänt att djur kan få människor att må mkt bättre. Kan du inte försöka hitta en hund att ta hand om? Det är ju många som vill ha hjälp att rasta sina hundar mm. En tanke bara. Eller (vet ju inte din ålder o sysselsättning), men praktik/jobb på hunddagis?

Det är ju iaf jättebra att du har NÅGOT som skulle kunna ge dig glädje! Försök att ta tillvara på det!

Att du inte har råd, det finns ju många hundar som omplaceras. När det gäller att du inte får, så beror det ju förståss på orsaken. Är t.ex. nån i familjen allergisk är det ju svårare, men annars borde du kunna förklara hur mkt en hund skulle betyda för dig!

Kram & Lycka till!

Alltså jag kommer ifrågasätta lite nu (tankarna flödar fritt här) men ni ska veta då att jag själv är bipolär, har ADHD, borderline och haft en skruvad uppväxt med gruppvåldtäkt m.m. Jag har hållit på med diverse självskadebeteenden m.m. och lever nu ett liv som 2barnsmor i en villa med min fästman, men mina ärr på armar och ben följer alltid med och sårbarheten finns där. Jobb och utbildning har jag heller inte. Livet fortsätter vara motigt ibland, men jag har hittat glädjen trots allt.

Så nu till filosoferandet: Det stora problemet är att man inte hittar någon mening med livet. Klart att man inte hittar någon mening med livet om man inte kan känna glädje över något(meningen kanske finns men man inser det inte eftersom man inte känner det). Glädjen uteblir p.g.a. att känslor överlag uteblir. Eller dom uteblir nog inte helt, dom är bara dämpade, avdomnade. Avdomnade är dom just för att man medvetet eller omedvetet stänger av/flyr från dom. Det är en skyddsmekanism vi har när det blir för mycket att hantera. Man kan inte döva bara det negativa och tro att det positiva ska finnas kvar. Lösningen är kanske inte att hitta någon mening med livet, utan snarare att våga känna alla känslor?! Att bearbeta saker innebär ju inte att fly från saker och trycka ner dom, tanken är ju att vi ska se på dom i ljuset. Troll spricker i dagsljus vet ni. Den där stora skuggan kan kastas av något litet.
Nu säger inte jag på något sätt att ni själva valt att fly från allt och att det ni flyr från är litet för det vet jag ingenting om. Jag vet hur djävla omöjligt det känns och hur lockande flykten är, oavsett om det är självmord, piller, alkohol, skärnade eller vad det nu kan vara. Ni har rätt till era känslor. Men att döva känslorna med alkohol etc gör bara allt mycket värre, ett tillfälligt plåster som gör ont att riva av när det slutat blöda(mer ångest över sitt sätt att hantera ångesten). Jag har provat både att fly och att fäkta och kom ut på andra sidan trots allt.

Nu ska jag be dig kliva ur din bekvämlighets-zon: Finns det något bra runtomkring dig som du BORDE vara glad över?
(Det är sjukt skrämmande att bejaka det positiva i sitt liv då man inte upplever det som positivt och man ändå bara tror man kommer förlora det.)

Alltså solskugga, du har ju sån helt otrolig självinsikt och är uppenbart omtänksam och smart.

Jag kan säga att meningen med livet är DU! Du har något att tillföra världen som döljer sig under all den här ångesten! T.o.m. JAG hade något att tillföra världen trots att jag hatat mig själv så helt ofantligt mycket som jag gjort och t.o.m varit så osäker i mig själv så jag misslyckades med att ta mc-kort för att jag trodde alla andra i trafiken var ute efter att ha ihjäl mig på uppdrag av gud som ville radera ut  "sitt stora misstag".
Meningen med ditt liv kan vara att hjälpa andra. I slutändan kanske ditt strå till stacken är just det här som du går igenom nu, erfarenheten av detta kan hjälpa andra i samma situation. Att jag tog mig ut på andra sidan var tack vare tron att "Allt händer av en annledning, man kan lära sig något och få något gott ur allt som händer" plus inställningen att när det blir för mycket och svårt att hålla huvudet ovan ytan tillåter jag mig själv att sjunka ner till botten, vila en stund och tycka synd om mg själv, innan jag tar spjärn mot botten upp mot ytan igen.

När du tror att du inte orkar mer så finns det ändå alltid liiiite lite ork kvar där någonstans.

#8 Tack! Du har kanske rätt? Förut så trodde jag ju alltid också att allt hade en mening och att man alltid lärde sig nåt av sina motgångar. Men tyvärr tappade jag den tron… Det var ett hårt slag! Som att falla rakt ut i tomma intet. Inget att luta sig mot. Allt jag tänkt och trott ställdes på ända. Det var då den stora MENINGSLÖSHETEN kom över mig! Svårt att förklara. Men jag började grubbla, ifrågasätta allt jag tidigare trott på. Insåg att jag kanske hade fel? Livet kanske ÄR helt utan mening? Bara slumpmässigt. Vi  är en hop av celler som råkar befinna oss på den här steplaneten mitt i ett enormt universum. Med universums mått mätt är jordens hela livstid bara ett ögonblick. Och jag… jag är bara några slumpmässigt ihopsatta celler… Som råkar "existera" en liten stund, just här och nu. Ett kort ögonblick. Men har min existens verkligen någon betydelse?

Du har definitivt rätt i att jag har en del insikter. Men jag känner att vad hjälper det? Jag HAR försökt få hjälp från alla håll att bearbeta allt tungt och jobbigt bagage som jag bär på, men bara blivit bortviftad eller avvisad. Har sedan också försökt att jobba med terapi på egen hand, även om alla avråder från det. Det ÄR mycket tufft och jobbigt när allt gammalt kommer upp, absolut, men jag är precis som du övertygad om att man måste igenom det och bearbeta det för att gå vidare/må bättre. Problemet är bara att jag inte helt klarar detta på egen hand.

Jag håller fullständigt med dig om att mina "lösningar" av problem inte är riktiga, permanenta lösningar. Jag är fullt medveten om att det bara är en tillfällig flykt från allt jobbigt. Men det var något jag blev tvungen att ta till när jag inte längre fick någon hjälp från något annat håll. Det är i nuläget mitt enda sätt att öht kunna hålla mig kvar. Men jag vet att det är självdestruktivt och skadligt. Absolut.

Jag har också haft andra självdestruktiva lösningar som jag tagit till när jag mått dåligt. I mitt fall handlar det ibland om att glömma allt jobbigt för stunden (antingen stänga av hjärnan eller ersätta psykisk smärta med fysisk) eller grundat på ett starkt självhat, jag "måste" t.ex. skada mig själv på något sätt om någon gör något snällt mot mig, eftersom jag inte anser att jag förtjänar det. Eller om jag ätit något onyttigt så måste jag "straffas" genom att träna hårt eller helt enkelt göra mig av med maten.

Känner även igen mig i mycket annat du  beskriver. Allt ifrån en jobbig uppväxt, vara utan jobb, diagnoser (bl.a. Asperger och även Bipolär).

Men det största problemet just nu är just denna TOTALA uppgivenhet, som kommit smygande under drygt ett år, pga flera svek och ständiga motgångar. Det är inte någon bipolär svacka (dem känner jag igen o det här har pågått parallellt, oavsett var jag befunnit mig i den bipolära sjukdomen). Det är inte heller en Aspergergrej (som många antytt). Detta är något nytt och (enligt mig) mycket allvarligare. TOTAL UPPGIVENHET på alla områden i ordets rätta bemärkelse! Att inte ens kunna se någon mening i att leva, eftersom allt ändå bara tar slut en dag. Oavsett om jag gör något själv eller inte. Att inte bry sig om vad som händer. Att helt sakna känslor.

Hoppas du (eller nån annan) kan förstå hur jag menar o känner. Förstår att det kan vara svårt, då jag knappt kan begripa det själv…🤔

Har du funderat på om din känsla av avsaknad av mening med livet kan vara en känslomässig kollaps? Alltså, du kanske har gjort en inre utrensning som kanske gick lite långt? Då kan man hamna i en tomhet som känns hopplös att ta sig ur, som när man äter antidepressiva medel som gör att man varken känner sig glad eller ledsen. Att jobba med sitt inre är tuffa grejer, och gör man det på egen hand så blir det ännu tuffare precis som du skrev, för då under stunder av tvivel på saker man konfronteras med har man ingen närstående som förstår och kan ge råd. Så har det isllfall varit och ÄR för mig. Och oboy om det kommer stunder då jag vill ge upp allt för att det känns så meningslöst hela skiten. Jag tror att din vila är ett tecken din kropp och stjäl vill tala om för dig att det är precis det du ska göra nu, och inget annat. Tills du känner dig lite mera utvilad och kan ta ett nytt litet babystep vidare.

Alltså du är ju typ jag fast för några år sedan. Jag har inte tid att skriva ett utförligt svar nu men jag skickar dig ett pm. kan dröja några dagar för mår själv inte så bra heller just nu. Skickar en stor styrkekram iaf! =)

Nu gör jag ett inlägg som säker gör många upprörda. Sorry i så fall. Men jag bara skriver vad jag känner just nu. MÅSTE få en ventil utåt!

Bryr mig egentligen inte… Vet att snart går allt åt…. Men, nu börjar det vara kallt ute… Har inga kontakter med psyket… Perfekt läge.. Mina f.d (?) kontaktpersoner kan vara lugna. Nu, när vi inte har nån kontakt så kan de inte hållas ansvariga på nåt sätt. Vilket verkar varav det enda viktiga… De kommer väl bara att förvånat säga ”Men OJ, det hade vi inte en ANING om… Att hon mådde SÅ dåligt… Det sa hon inget om… Vi såg flera tecken på att hon mådde bättre….”. Men OK. That’s fine. Jag bryr mig inte om ifall de blir prickade eller inte. Jag mår bara dåligt o orkar inte tänka på nåt annat. Försöker överleva. Dag för dag. Men ser ingen mening i det. Gör det bara av ”plikt”. Lider. Sörjer. Mår dåligt.

Men man ska ju inte svika andra. Vara feg. Egoistisk. Man måste ju tänka på de anhöriga (ska inte de tänka på MIG nångång då? INNAN jag ev. dör?….) Ingen bryr sig ju nu, fast de vet hur jobbig situation jag befinner mig i. Men det så klart, allt är ju ens eget fel. Man styr ju själv sitt öde. Sitt liv. Man befinner sig där man ”förtjänar”.  

Men oj, nu gör jag mig visst till ett ”offer”. Försöker tigga mig till sympati och medlidande… MEN URSÄKTA!!! Det gör jag inte alls! Jag bara berättar, helt uppriktigt och utan minsta baktanke, hur jag KÄNNER och MÅR. Jag har inget behov av medlidande. Det hjälper mig inte. Får mig inte att må bättre. Jag vill bara ge uttryck för vad jag känner.

Jag har för LÄNGE sedan gett upp hoppet om att någon ska bry sig om mig. Kunna hjälpa mig. Nu handlar det bara om att försöka överleva. Men, jag förstår faktiskt inte riktigt varför?

Jag anser faktiskt att det är mina anhöriga som är egoistiska, som vill ha kvar mig här, utan att direkt bry sig om mig, hjälpa mig eller något. Jag ska bara liksom finnas här ”för deras skull”. Om de kanske någon gång skulle få för sig att ha nån form av kontakt med mig. Eller kanske för att de inte ska få dåligt samvete över hur de ”glömt bort” mig. Eller varit nedlåtande. Kritiserande. Dömande. Det måste ju vara jobbigt. Så det är väl bäst att jag stannar…. Åtminstone nån dag till.

Det kommer ju snart kallare vinternätter. Som skapta för att bara gå ut i skogen och somna. Under stjärnhimlen. SÅ underbart!

Ursäkta om jag gjort nån upprörd. Inte min avsikt. Men jag har INGEN att prata med!! Ingen alls!! Så jag skriver och skriver. Ibland här.

Tyvärr så är ju alla jourfunktioner stängda den här tiden… Jag mår alltid som sämst på "fel tid".

Och #10. Du kan mycket väl ha rätt. Känslomässig kollaps. Ha jobbat för mycket med terapi/jobbiga saker på egen hand. Stämmer ju bra.

Men jag mår som jag mår. Känner det jag känner. Och har INGENSTANS att vända mig… Så vad göra?

Jag VET att det inte är bra med alkohol/lugnande/knivar mm. Men det är i nuläget det enda som kan förmå mig att stanna kvar i detta liv. Så jag tycker att det ändå, trots allt, är bättre. Inte lika slutgiltigt.

Visst hade jag önskat att det fanns en bättre lösning, men efter flera år av aktivt sökande efter hjälp, utan resultat, så ORKAR jag inte mer!! Det här är just nu min enda lösning, då jag tvingas att klara mig på egen hand (vilket inte går så lysande, men…)

Förlåt! Är bara så trött och uppgiven. Känner mig sviken av släkt och familj, hela samhället…😭

Ge inte upp! Jag har själv vart i samma situation men insåg att mina barn behöver mig och fick hjälp av kurator att bygga upp mig själv igen! Livet är tufft emellanåt men hör gärna av dig om du behöver nån o prata med. Kram

Skippa tron på att någon annan skall komma och hjälpa dig.Det insåg jag för

många år sedan,du får hjälpa dig själv helt enkelt.Har du tur kommer någon i

din väg som sträcker ut en hand men inget du skall räkna med.Livet ser ut så

i de flesta fall,tyvärr.