För drygt ett år sedan hade jag allt. Jag hade ett väldigt levande socialt liv, pojkvän, ork och glädje. Sedan kom den dagen, den 15/7-13, och sedan dess har allting blivit en spiral neråt.

En av mina bästa vänner dog helt oförklarligt. Vi kramades hej då kl 12 på kvällen, sa till varann att vi älskade varandra. Kl 11 på morgonen därefter får jag reda på att hon dött, i porten precis bredvid mig. Jag hörde till och med hennes ambulans, vaknade av den. Jag blev helt förstörd, detta var det första nära dödsfallet jag fått uppleva. Jag blev väldigt nere och började få dödsångest och vågade inte sova eftersom hon hade gått och lagt sig och aldrig vaknat igen. Jag vet fortfarande inte vad hon dog av. Detta tog väldigt hårt på min pojkvän som tyckte att jag var otroligt jobbig.

Några månader senare skaffade jag en kompis till min katt eftersom hon blev så uttråkad när jag inte var hemma. Han försvann i 3 veckor och när han kom tillbaka visade det sig att han var dödssjuk. 

Våren kom och under hela den här tiden hade jag extremt mycket panikångestattacker. Det var fortfarande jobbigt för min pojkvän, men han var fortfarande kvar. Så dog min mormor, min älskade älskade mormor. Min enda mor/farförälder jag över huvud taget kände och som jag älskade. Och då förvandlades min mamma totalt. Hon är alkoholist och spelberoende och hon fick ärva en del pengar (i varje fall över 100 000). Säkert 40-50 000 av dem hamnade i spelmaskiner och på systembolaget. För att dra en lång historia kort så bråkade vi om ett par prylar jag fått av min mormor när jag var liten till jag skulle flytta hemifrån och jag kände att jag ville ha dem. Jag är ändå 28 år. Hon vägrade och det slutade med att hon skickade hem ALLT som har med mig att göra. Nu menar jag ALLT, från första tänder, skor, teckningar, fotografier, barnböcker… ALLT. Och hon låssas inte om min existens om vi råkar ses på stan.

Och 2 dagar senare gör min pojkvän slut.

Jag var helt förstörd. Drack varje dag i flera månader för att döva allt. Hade faktiskt riktigt roligt ändå. Men under tiden fick jag ta hand om min bästa väninna eftersom hon hade (för mig helt banala) problem. 

Tiden går lite och jag börjar känna av ensamheten, hur den smyger sig på mig. Min mamma är borta, min vän är borta, min pojkvän är borta, min mormor är borta och min pappa finns inte heller i bilden, han har flyttat till Filippinerna för att skaffa ny familj. Min syster sade upp bekantskapen för att jag sa åt henne att gå till veterinären med sin sjuka katt.

Förra veckan kände jag mig så hopplös och ensam att jag drack mig full, tog alla piller jag har (bland annat narkotikaklassade, inte bara 30 alvedon) och gick in i skogen. Jag vaknade på sjukhus inkopplad i EKG-maskin och syrgas. Det var rätt nära. Jag skickades hem samma morgon. Allt för att jag hade träffat min morbror en vecka tidigare. Vi hade suttit på krogen, han, hans sambo, jag och min kusin. Vi hade det jättetrevligt tills han helt plötsligt blir kall, tittar på mig och säger: Jag har aldrig gillat dig. Ända sedan du var barn. Jag har alltid tyckt riktigt illa om dig. Det triggade en rad av saker som gjorde att det ledde dit tillslut.

När jag kommer hem tror jag att alla ska ha varit oroliga för mig, frågat vart jag var, om jag levde. Men inte en enda hade undrat. Inte en enda. Inte ens min bästa kompis. När jag berättade vad som hade hänt skällde hon ut mig och gick ut och festade och hörde inte av sig på en vecka och då var det för att hon ville ha pengar jag var skyldig henne. Nu är vi inte vänner längre.

Idag märker jag att min dödssjuka katt börjar bli sämre och sämre. Det är nog dags snart och jag sitter och bara gråter, dels för ensamheten (jag träffar knappt folk om dagarna) och dels för att jag vet att ingen kommer stötta mig när det är dags att ta bort honom. Jag kommer få gå hem och bryta ihop ensam.

Jag kommer också få fira julen helt själv, ensam i min etta med katterna. Jag brukade vara helt besatt i julen men nu känns det bara som att allt är helt jävla hopplöst. 

Jag får mediciner, KBT och hjälp, men inget av det hjälper för att täppa till det här gigantiska hålet jag har just nu.

Tack för att du orkade läsa så långt, det blev lite mycket…