ensamheten
Är jag ensam om sånt här egentligen, förmodligen inte. Men hoppas jag är ensam om det, på sätt och vis, för det känns så dystert.
Jag flyttade till Ystad för snart tolv år sedan. På tolv år har jag ingen nära vän här och man börjar ju tro det är något med ens personlighet. Alla runt säger man är så himla snäll och ser så bra ut. Men ändå finns ingen nära, bara löst folk. Man ställer upp till höger och vänster, för jag är en väldigt hjälpsam person. Men sen är alla puts väck eller "orkar inte just nu" när man väl behöver hjälp eller sällskap. Och gud förbjude om man råkar få känslor för någon tjej, då upphör sådan sk. vänskap inom kort, rinner ut i sanden.
Hur gör ni egentligen för att komma nära? Eller är det någon som känner igen sig i det här?
![[Torpedtass]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Likadant här. Bott här uppe i snart 9 år och det finns ingen nära vän man sådär umgås med utan bara folk man vet vilka de är som lånar saker, hjälper en vid behov, frågar om hjälp mm.
8 år sen börja vi med draghundsporten och där ramla det väll in folk också från hela världen men fortfarande inga man direkt umgås med hela tiden utan det är mest tjänster och gentjänster så att säga.
Sen har man träffat en massa oseriöst folk som verkligen inte värderar ens vänskap högt. Jag är en sådan person som accepterar alla, kort, lång, tjock, smal, oavsett ursprung, bakgrund, personlighet eller sjukdomar… men tyvärr är det långt ifrån alla som gör det. Verkar som många har en egen bild av hur de vill ha en vän och när en person inte lever upp till det är det "tack och hej".
Så som du avslutar inlägget är förmodligen så jag känner det också.
Jag är ingen person som ger upp. Men det är trist att veta att jag är en person som de alltid kan be om tjänster av, så som du beskriver det. Men det är stopp på att utnyttja mitt känsloliv, till deras fördel.
Hoppas att du finner en "riktig" vän snart. Tack för att du gav din historia.