Hej! Jag är 50+ fick syn på den här sidan och tänkte att det kanske kan vara något för mig att få skriva av mig minna tankar lite.  Känner mig ensam fast jag har man barn och barnbarn.  Mycket tror jag spelar in från barndomstiden. Jag har haft få men goda vänner genom livet. Men så förändras livet på olika sätt och man får olika värderingar och vänner försvinner. Med tiden så blir det svårare att skaffa nya vänner. 

Det är då funderingarna kommer vad har man gjort för fel varför försvinner vännerna är det mitt fel att de slutar umgås med oss. Men ingen har sagt något så det kan ju inte vara så att vi gör något fel. Eller kanske vi är tråkiga  ingen fart på. Eller som jag nu börjar reta mig på min man som jag tycker helt plötsligt är en besewisser som kan allt, och vet allt är det därför. Eller är det jag som börjar bli lite mer talför än vad jag har varit (har varit lite blyg) vågar ifrågasätta och har fått minna egna åsikter om saker och ting. Eller när vi blev arbetslösa då försvann några som vi umgicks med mycket reste tillsamman träffades flera gånger i månaden bjöd varandra på middag. Men så rann det bara ut i sanden. Vad har vi nu gjort för  fel(går tankarna). De träffade nya vänner då dög vi kanske inte. Andra som vi har umgåtts med skiljer sig och drar sig undan mer. En av min bästa vännina gick in i den berömda väggen och jag tyckte jag ställde upp och hjälpte henne med att komma ut i livet igen.  Jag har fått någon slags depression och det tycks hon inte bry sig om ringer inte och frågar hur det är eller tar ut mig på olika saker som jag gjorde men resa tillsammans det duger jag till så känns det. De gånger vi träffas har vi det jätte trevligt. Ensamheten kan vara jobbig och när man inte förstår varför man är ensam eller kanske jag vet för jag drar mig undan sen tycker jag synd om mig själv för att jag inte har några vänner. Har varit ute på olika community och sökt vänner men så har jag blivit rädd för att träffas och dragit mig ur.