Livet är inte så roligt ändå
Ska man skratta eller gråta för det liv man lever? Är det inte lite roligt ändå hur man sitter instängd för att man inte har någon att gå ut med? Precis som att människan är skapad för att gå två och två. Och visst är det så. Från födseln har man haft någon vid sig men någonstans går det snett och helt plötsligt finns det ingen.
För tillfället har jag inga vänner, mer än en i Skåne och en på Irland men har inte träffat någon av dem så det känns lite värdelöst. Man vill ju kunna ha någon inom räckhåll så att säga. Att sätta sig på första bästa buss till Irland är inte möjligt.
Jag går på konserter och träffar människor, fruktansvärt trevliga människor men att träffa människorna igen är i princip omöjligt. Jag går på kaninhoppning men där är det bara en massa barn vilket jag inte ser som "kompismaterial". Jag rider en häst i ett privatstall, men där är jag alltid ensam.
Jag försöker ta kontakt med folk, fråga om de har lust att träffas men efter ett antal nej så tappar man orken.
Vad gör man när man faktiskt inser att livet inte är så roligt ändå? När det har varit så här i 6 år utan någon som helst förändring?
Man skapar en ny början, såklart. Men hur? Var får man tag på något som gör en glad för lite längre än en kväll?
Man försöker hitta något gemensamt att göra och börjar bygga vänskapen därifrån.
Som jag tex älskar auktioner, så hör jag någon säga att de gillar auktioner/loppmarknader så frågar jag om de vill gå på en sådan med mig. Sedan efteråt kan man fråga om de vill komma hem och fika.
Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus
![[T-Johan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
"Sann vänskap", "riktig vänskap" är numera en "bristvara". Hela vårt konsumtion samhälle är inriktat på "jaget". Vi lär oss tänka i mig, min, och mitt banor redan som små. Riktig vänskap bygger på att själv vara en vän. Sann lycka får man av att ge. Nu är detta ovan skrivna teser, doktriner, men mycket väl beprövade. Problemet är att hitta Ditt, Din egna sätt att tillämpa de. Och då är vi för lite bekant med varandra för att vara mer konkret. Är Du kvar på Irland eller i Svedala? Ska Du börja plugga?
#1 Jag har försökt, tro mig men det går aldrig riktigt så långt. Man hör efter intressen, frågar om deras favoritband, om de ska gå på någon spelning snart. Javisst ska de det, samma spelning som jag ska på men chansen att se människan igen är väldigt liten i en så stor folkmängd.
#2 Jag har aldrig varit på Irland eller i Svedala? Tog studenten i juni så nä, blir att leta jobb istället.
#3 Fast ställer du den direkta frågan om de vill gå tillsammans med dig?
Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus
Att komma ut i arbetslivet kan vara ett lyft. Om Din ställning på arbetsmarknaden är "svag", försök att via Arbetsförmedlingen få en yrkesinriktad kompletterande utbildning. Det finns ett flertal varianter. Säg; "jag har en så svag ställning på arbetsmarknaden att jag borde vara högprioriterad för en yrkes inriktad utbildning". Det är ett språk dom förstår.
lär känna de personer i stallet, fråga om dem vill hänga med på en ridtur i skogen och snacka lite?
Strong people don't put others down, they lift them up.
#4
Förlåt för att jag aldrig svarade på din fråga. Men nej, jag frågar inte om de vill gå med mig utan jag frågar om de har lust att träffas. Oftast är svaret ja men ändå lyckas man inte hitta varandra.
#6
Som sagt, det är ett privatstall och jag är alltid ensam. Jag känner personerna i stallet sen flera år tillbaka men ägaren av den andra hästen är inte så mycket att hänga i granen tyvärr.
Finns ju uppenbarligen en hel del människor på det här forumet som sitter i en liknande sits som dig. Om du berättar i vilket län du bor i och tar bort anonym-kontot så man kan skicka PM till dig, så har du betydligt större chans att lära känna andra ensamma.