Jag blir också less på det hela "man ska hålla tyst om sina jobbiga upplevelser" och därför går jag emot det och uttrycker det jag känner. Jag hade en svår barndom men inte "värre än en alkis plastpappa, en medberoende mamma och en lillebror jag fick skydda mot diverse saker plus att vår biologiska pappa dog när jag var 11". Tyvärr var livet med min pappa inte en dans på rosor heller, vi bodde hos honom endast varannan helg och åkte på semester med honom om vi hade tur sommar eller vinter. Hos pappa var de dessutom städfreak och brukade dammsuga ur våra klädväskor när vi kom från mamma för vi hade ju hund där och levde typ… Det var jobbigt för mig då jag alltid kände mig äcklig och smutsig och framförallt att pappa och hans sambo tyckte att vi var det. Fick även lyssna på dem när de pratade om hur äckligt vi hade det hos mamma… Vilket jag idag inte alls tycker att vi hade det utan vi hade ett vanligt radhus med ungar som sprang ut och in samt hund. Mamma och hennes nya pratade dock skit om pappa också så det var jobbigt vilken sida man än var på. Jag fattade aldrig att pappa var sjuk förrän han inte orkade träffa oss mer, jag har många minnen från dagen då jag träffade honom för sista gången som jag än idag tycker är jobbigt men inte kunnat dela med mig med någon. Jag sörjde inte heller när pappa dog men mamma beröttade senare att jag bara satt på soffan i några veckor efter det. Jag gick upp i vikt, blev en tjock 12åring och blev retad för det. Hatade mig själv och hur tjock jag var. Min lillebror säger ibland för att vara taskig "kommer du ihåg när du var tolv Amanda?" Suck… Jag känner mig tjock än idag pga detta trots att jag växt till mig ocj i te är överviktig. I min tonårstid blev jag riktigt ledsen och deppig, anti allt och alla då jag aldrig kunnat bearbeta min barndom och min bästa vän dog när jag var 19, jag blev sexuellt utnyttjad då jag försökte fly livet och tog skjuts av en bekant lastbilschaffis. Jag brukade ha en ok relation med min syster när jag var liten, men vi sågs inte ofta då vi bara är halvsyskon (borde inte spela roll) men ju äldre jag blev desto jobbigare blev jag för alla som kände mig. Bara en vän har funnits i alla år och henne är jag evigt tacksam. Men mina syskon som jag alltid velat ha en bra nära relation med, dom har övergivit mig känns det som. Min lillebror säger öppet till nig att han tycker att jag "är så jävla jobbig som bara är sur jämt" trots att vi ses typ 4 gånger om året och han inte ens känner mig sedan vi flyttade hemifrån. Det enda han går på är de enstaka fall då jag uttryckt frustration på Facebook… Vilket inte dominerar min sida där om man säger så, men han tycks bara läsa just de inläggen. Mina två andra syskon är likadana. De tar sig aldrig tid, de känner mig inte som den jag är idag. De vet bara om den där tjejen som var i puberteten, försökte brottas med allt som hänt och hände hela tiden. Ingen bryr sig om att fråga hur jag mår nu eller hur jag har det. Jag har inte varit deppig på 6 år, men jag har haft dåliga dagar!- som alla har ibland. Men det känns som, att bara för att jag en gång var ledsen mer än jag var glad - så har jag alltid den stämpeln. Mina syskon verkar inte vilja ge mig en chans att visa vem jag är nu. Det gör mig ledsen för att jag har övervunnit så sjukt mycket de senaste 6 åren, jag hoppade av gymnasiet men kämpa på folkhögskola i två år och gick ut med högsta betyg, jag fick veta att jag har dyskalkyli vilket förklarar varför jag aldrig kunde fixa matematiken i skolan, så jag tog därför ett extra år nu på folkhögskola för att en gång för alla (fjärde gången gilt) klara matte b, som jag behöver till att söka min drömutbildning. Jag klarade matten och gick precis ut nu. Nu kan mitt liv äntligen börja! Den ångest som matteB orsakat mig, är äntligen borta. Jag behöver aldrig mer nöja mig med svarta jobb och 40kr i timmen eller bli taggsad på på jobbet. Jag skriver detta för att jag precis fick höra att mina tre syskon har suttit och pratat om mig, på morsdag då mina två bröder var hos mig innan… De hade pratat om hur tråkigt det är med minska är så sur jämt osv. Det gjorde mig ledsen. Varför kan dom inte se allt jag klarat av? OCh att jag blivit känslig efter alla år av motgångar. Jag är ju den jag är, inte som dom och jag reagerar på mitt sätt. Jag har aldrig varit så lycklig som jag varit de senaste tre åren då jag träffade min stora kärlek och han flyttade från Irland för att vara med mig. Aldrig har han sagt att jag är tjurig eller så, och han om någon borde ju veta. Vet att det blev sjukt mycket att läsa!! Men någon kanske känner igen sig. Det finns ju sjukt mycket emellan allt jag berättat som gjort det jobbigt för mig, men kan ju inte få med precis allt! Skiv gärna eller vad ni nu har för åsikter :-)