Jag känner igen mig i mycket det du skriver. Av de "symtomen" du skriver så är det bara telefonskräck jag inte känner av. Vill också säga att jag knappt vågade klicka på sänd knappen när jag hade skrivit mitt inlägg för jag var rädd att folk skulle döma mig med. Men har bara fått bra respons här. :)

Gå till SOC och ansök om att få en kontaktperson.
På så vis kan du få hjälp att träffa någon som du kan utveckla en relation med och den personen kan hjälpa dig att möta nya människor tillsammans.

Det är bra att du skriver här och att du insett att du vill ha hjälp.
Du är värd hjälp med det här och det är verkligen ingenting du skall skämmas för. Alla förtjänar ett fint socialt liv.

#2 Min psykolog är min kontaktperson att hon råkar vara utbildad psykolog är ett krav jag ställde när jag sökte kontaktperson.

Tidigare hade jag en sjuksköterska som kontaktperson och den människan fatta mig inte alls. Efter 3 år utan att komma någonstans i behandlingen "slog jag näven i bordet" och börja ställa krav och då fick jag en psykolog som kontaktperson.

Vad bra att du fick en kontaktperson med de egenskaperna som du eftersökte.
Kanske kan du fråga din kontaktperson om ni kan "rollspela" lite olika sociala situationer så att du kan öva på sådant som du tycker är obehagligt.
Det skulle kanske kunna leda till att du vågar dig på ett samtal med andra föräldrar i samband med att du hämtar dina barn.

Kanske du vågar fråga om ni kan fika tillsammans med varm choklad i pulkabacken?

Jag är ingen social guru men min erfarenhet är att de flesta gillar att fika. Lycka till!

#4 Rollspel funkar inte för mig, min kontaktperson kan jag prata med avslappnat som om jag känt henne i hundra år. Inget är stressande när jag pratar med henne.

Däremot vill hon slänga in mig i en terapigrupp som behandlar social fobi och det är just ordet "grupp" som får mig att springa och gömma mig i en garderob.

Min dotter går inte på förskola och lär dröja innan hon gör och den andra ungen är inte född än. ;)

oj oj, det är nästan som att läsa om mig själv. Det är så mycket i din text som jag känner igen i mig själv.

Jag har social fobi, men dock inte lika "allvarlig" som dig. Telefonskräck, deprission, låg självföroende och självkänsla

Dom enda jag umgås med är kille, mina två barn. Mamma, hennes man, syster och svärföräldar. Det beror mycket på att jag inte känner någon mer.

Jaag vet inte hur jag ska ta mig ur detta, jag vill, men vet inte hur eller om jag vågar.

#6 Lite så känner jag också. Tanken av att bästa sättet att arbeta bort social fobi är att utsätta sig för situationer där det finns mycket folk tex terapigrupper gör att jag vill dra täcket över mig. Sån oerhörd stress, ångest, rädsla, nervositet… kan inte sätta ord nog på hur panikslagen jag blir.

Något jag arbetat bort är rädslan för att gå till affären och handla själv, just nu arbetar jag å att kunna åka buss utan att få panik. Men det är en annan sak när det kommer till att sitta i en grupp och börja prata med folk.

Om din kontaktperson skulle följa med, skulle det kännas bättre då?

Ett gruppmöte är uppstyrt och har som syfte att alla skall känna sig inkluderade och sedda. Att bli exkluderad finns inte på kartan.

Jag tror att det kan vara din chans att gå på gruppmötet. Du kan bara vinna på det!

Försök att kliva ur din bekvämlighetszoon och kom ur garderoben, den är så hemskt trång och begränsande för dig.

Jag önskar jag kunde skicka lite pepp och framtidstro till dig.

Förresten tycker jag att du skall vara stolt över att du sökt kontakt och givit svar på tal. Alla steg är framsteg.

Kanske verkar jag vara äckligt positiv, men jag kan inte vara annat. Du verkar ju vara en lyckad person i flera sociala avseenden. Du har både man och barn och en drivkraft.

#8 Nej det skulle inte kännas bättre, det gör ingen skillnad.

Ibland behöver jag någon som ser det ur en "äckligt" positiv synvinkel och ger mig lite insikt i att jag faktiskt kommit såhär långt även om jag fått ta till med hårdhandskarna som att tex kontakta psykiatrins chef samt akutpersonalen när jag var less på att jag inte fick den vård jag ville ha.

Dock förhindrar inte mina små framsteg jag gjort den panik jag får av att utsättas av sociala sammanhang.

En del dagar är dock bättre än andra, ibland skulle jag kunna ställa mig på en scen och prata inför åskådare (been there done that) men så andra dagar faller jag tillbaka in i min garderob igen.

Här om dagen satt jag utan rädsla och prata med en kvinna på bussen som tyckte jag var riktigt trevlig, den biten är psykologens jobb, men så andra dagar går konversationer åt pipan då jag faller tillbaka i gamla mönster och får panik.

#8 Det är inte alltid så lätt att kliva ur zonen. Vissa vet inte hur dom ska ta steget till att komma vidare, även om man får en massa med tips, så vet man inte hur man ska ta tag i det.

TS om du vill så kan du skriva privat till mig så kan vi peppa varandra att komma vidare och få sociala kontakter.

Jag vill inte påstå att det är lätt eller enkelt att kliva ur sin bekvämlighetszon. Hoppas jag inte sårat någon.
Att det är flera som säger i från är modigt.

Dock är alla huvudpersonen i sina egna liv, och varken psykologer eller andra i omgivningen kan göra framsteg åt någon annan. 

Jag är glad att du fortsätter att svara det är också framsteg. Att du sagt i från till både vårdpersonal och chefen tyder på att du är stark och vet att du förtjänar bättre. Jag tror att du har fina förrutsättningar till att uppnå ett roligare socialt liv. När dina barn blir äldre kanske du träffar fler människor och kan samtala naturligt med dem, ungefär som du gjorde med kvinnan på bussen.
Att du faller tillbaka i gamla mönster och får panik verkar begränsa dig. Om du de dagar skulle kunna försöka minnas hur du kände dig i dina modigare stunder så kanske du kan vara lite mer ödmjuk mot dig själv.

#10 Jättefint att erbjuda att peppa varandra.

Min åsikt är att alla förtjänar fina sociala liv.