Ibland känner jag att ensamheten är dålig, att den är tung. Men för det mesta så känner jag frid och frihet i ensamheten. Just nu är ensamheten en vän och när jag var ute på förmiddagspromenaden med hunden kom jag att tänka på en dikt jag skrev för ett par år sedan som för mig innehåller just friden i ensamheten. Tänkte att jag skulle dela med mig av den:

Hymn till berget

Stig upp för berget i morgonens ljus,

stig upp för berget min själ.

Stig upp för berget och se dig omkring,

i morgonens ljus min själ.

-

Och se emot öster, mot soluppgång,

se ut över skogar och fällt.

Ut över den blommande sköna dal,

mot Billingens avlånga tält.

-

Och se emot söder, mot Husaby,

där Skötkonung döptes en gång.

Lyssnar du noga så kanske du hör

ett eko av munkarnas sång.

-

Så vänd dig mot väster, mot Kållandsö,

som prunkar av fägring och lust.

Och långt bortöver den glittrande sjö,

syns Dalslands dimmiga kust.

-

Se ut över blånande innanhav,

som slår emot klippstranden torr.

Och seglarens fladdrade vita stav,

mot mörknande skyar i norr.

-

När cirkeln är dragen så vila min själ,

i salen på bergets topp.

Och lyssna till fåglarnas sånger min själ.

En morgon när solen går upp.