Annons:
Etikettensamhet
Läst 19659 ggr
PiganX
7/16/12, 10:50 PM

Mobbning

Människor kan vara ensamma av många olika anledningar, vissa väljer att vara ensamma medan andra är det ofrivilligt. En av orsakerna till att man ofrivilligt är ensam är att man blir mobbad av andra människor.

Vad är mobbning? Mobbning innebär att man gång på gång blir utsatt för negativa handlingar, både fysiskt och psykiskt. Det kan vara allt från att bli slagen, knuffad eller sparkad till att man inte blir utsatt för något alls, dvs att man blir utfryst utan ett enda ord. Mobbning finns överallt, och är alltså inget speciellt för just skolor. Man kan lika gärna bli utsatt på sin arbetsplats, och det har blivit vanligare att man även utsätts på nätet och via SMS.

Vem blir utsatt? Det finns ingen specifik "mall" för vilka som blir utsatta, det kan hända precis vem som helst och av alla möjliga olika anledningar. Många människor skäms över det dom blir utsatta för och vill inte gärna använda ett så starkt ord som mobbning för att beskriva det som händer.

Varför mobbar man? Inte heller här finns någon specifik mall för hur en typisk mobbare ser ut. Vissa människor mobbar för att de själva är rädda att bli ensamma eller utsatta, medans andra mobbar för att de har ett starkt behov av att dominera och ha en ledarroll. Det händer även att människor med egna problem försöker bearbeta dessa genom att mobba andra. Därför är det viktigt att även hjälpa mobbaren med dennes problem, såväl som offret.

Mina personliga erfarenheter: Jag har blivit mobbad både i skolan och på nätet i början av högstadiet, i tre olika omgångar. Första gången var det för att jag flirtade med en kille som redan hade en tjej. Andra gången var det för att jag blev tillsammans med den som min kompis var kär i, och tredje gången för att jag blev less på min "vän" som behandlade mig som skit. Jag har alltid haft problem med att se dessa osynliga regler som vi lever bland, och är diagnostiserad med Aspergers syndrom sen ca 8-9 månader tillbaks.

Jag fick dagligen kommentarer på mina profilbilder på facebook om mitt utseende, och när någon skrev något elakt så var det 15-20 andra som hakade på och fortsatte. Jag blev uppringd av dolt nummer flera gånger och blev hotad och förföljd i skolan. Men jag har aldrig varit den som står tyst och stilla, och det är väl kanske det som är problemet. Jag har alltid stått upp för mig själv, och därför har det bara blivit fler och fler som hakat på mobbaren (det var en speciell tjej som "ledde" alltihop).

Under tiderna jag blev mobbad såg jag det aldrig som mobbning, jag använde aldrig det ordet, för jag var ju inte en sån som blev mobbad, tänkte jag. Men det var jag ju, och det finns ingen typisk mall för hur en mobbad person ser ut eller vad den har för personlighet, utan det kan hända precis vem som helst. Och jag mådde så otroligt dåligt, även om jag aldrig visade det inför mobbarna. Det var en kamp varje morgon att ta sig upp ur sängen och gå dit, och samtidigt hålla tyst om det hemma. För jag skämdes, det gjorde jag.

När allting var som allra värst fick en av mina vänner nog. Det var då när nästan hela skolan var emot mig, utom några få. Hon gick på en annan skola och är ett år äldre än mig, men hon kom till skolan och tog tag i lärarna och berättade precis hur det låg till, eftersom jag inte vågade. Och det blev förbättring, iallafall den sista tiden jag gick där, eftersom lärarna tog in oss "huvudpersoner" i dramat. Nu i efterhand har nästan alla bett om ursäkt, av alla de som utsatte mig. Och det var många, kring 100-200 människor. Vissa skrek elaka saker, och andra tittade bara. Gav mig sina dömande blickar.

Och jag hoppas så innerligt att andra också vågar ta itu med mobbningen, hur jobbigt det än känns. Och jag hoppas att lärare slutar blunda för allt som sker. För jag har sett så många andra också som blir mobbade, och varje gång blir jag lika arg, just för att jag vet hur det känns att vara så ensam i ett helvette man inte valt själv. Jag är så glad att jag hade (och ännu har) den fina vän som hjälpte mig ur det som pågick, som alltid stod bakom mig trots att vi mötte så mycket motstånd. Tack så otroligt mycket, ifall du läser detta.

Detta kan du göra för att förhindra mobbning:

  • Ta avstånd från personer som behandlar andra människor på ett kränkande eller elakt sätt.
  • Respektera alla människors olika utseenden, åsikter och kulturer.
  • Ser du någon bli mobbad, så ta tag i problemet. Stå aldrig bakom mobbarens rygg, även om du är rädd för att även du bli utsatt.

Texten är skriven av mig (Felicia Hanssen), och det är även jag på bilden, fotad i början av juli i Vittangi.

Annons:
[Ambrosia]
7/17/12, 12:04 AM
#1

Jätte bra artikel. Fruktansvärt det du varit med om.

Kram från Ambrosia

PiganX
7/17/12, 12:20 AM
#2

#1 Tack så mycket, det är min första artikel! Glad Ja, och varje dag får andra människor gå igenom liknande saker. Det är fruktansvärt.

CorneliaAndersson
7/17/12, 2:16 AM
#3

RIKTIGT bra artikel Felicia!;)

Men gud så hemskt det du varit med om ;/
Och som sakt, varje dag lider andra människor av det ;''/

/ Cornelia Andersson,
Innehavare av Borgargatans Kaninuppfödning
Medarbetare på Hermelinkanin.ifokus och Diabetes.ifokus

PiganX
7/17/12, 2:30 AM
#4

#3 Tack Cornelia, vad glad jag blir! Glad

Jag lider också av det, bara vetskapen om att veta om att andra människor mår dåligt av mobbning (och andra hemska saker) tar sönder mig inuti. Det är därför jag vill finnas till för så många som möjligt, och Ensamhet är en stor del på vägen.

CorneliaAndersson
7/17/12, 3:50 AM
#5

Precis så jag känner Felicia

/ Cornelia Andersson,
Innehavare av Borgargatans Kaninuppfödning
Medarbetare på Hermelinkanin.ifokus och Diabetes.ifokus

powerofthebass
7/17/12, 11:30 AM
#6

har åsså vart mobbad länge mkt länge.  första skolan jag går på nu är jag inte mobbad.

Obiter dictum .**_ Ut pictura poesis, 
**_

Annons:
indra-bus
7/17/12, 12:06 PM
#7

Felisia ja läste o de känndes som om de var min dotter som skrivit de. Då hon har haft de lika dant. Hon har apgerger o adhd. Men nu har hon gått ur nian. Börjar på gymnasiet i höst. Med nya starka tag.

Hon mår bra nu har en kille som bor i dörren mitt imot oss.

Jag äter inte mina vänner.  Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.

PiganX
7/17/12, 2:46 PM
#8

#6 Hur mår du idag då, efter all mobbning? För ibland kan det ju vara svårt att släppa det man varit utsatt för, trots att det inte pågår längre.

#7 Skönt att hon gick ut högstadiet och har kommit in på gymnasiet också, riktigt bra gjort!

powerofthebass
7/17/12, 4:11 PM
#9

#8   det är jobbigare nu tycker jag.  men det kommer lösa sig , det  enda som är är att jag måste våga ta mig framåt.  vilket jag kommer att göra.  har planer på att åka på träningsläger om något /några år.  tränar för triachlon     (sorry stavning )

Obiter dictum .**_ Ut pictura poesis, 
**_

AnneN
7/17/12, 4:31 PM
#10

En extremt bra artikel du skrivit där Felicia! En stor applåd till dig för att du vågar berätta om vad du blivit utsatt för! Glad

Jag var själv mobbad genom hela skoltiden, från åk 1 till gymnasiet, vilket resulterade i att jag inte orkade kämpa mig genom gymnasiet utan hoppade av, vilket är både det bästa och sämsta jag gjort! Bästa för att jag mådde så otroligt dåligt av att gå till skolan och det värsta för att nu har jag ingen utbildning och det blir extra svårt att hitta jobb.

Jag har aldrig varit som "alla andra", aldrig brytt mig om mode och struntade fullkomligt i vilket jeansmärke som var inne, har alltid gått mina egna vägar och gjort saker på mitt sätt.

Fick varje dag i skolan höra att jag var dum i huvudet, blev utfryst, de flesta ville aldrig ha med mig i grupparbeten eller lagsporter på gympan.

Genom hela skoltiden hade jag bara en äkta vän och vi var mer som systrar, hade även en hel del problem hemma så kompisens familj blev som en extrafamilj för mig då hennes mamma snabbt såg vad som pågick. Var så otroligt skönt att jag alltid var välkommen dit oavsett tid på dygnet, hände att det blev bråkigt hemma mitt i natten och jag visste att då kunde jag gå till kompisen. Hade tom egen nyckel till deras hus så jag kunde komma och gå som jag ville även om de inte var hemma.

Jag försökte någon gång tala om för mina föräldrar att jag var mobbad, hade ont i magen varje morgon och det var alltid stort bråk för att få iväg mig till skolan. Men jag tror inte mitt budskap gick fram riktigt för det var aldrig någon som tog tag i det.

Däremot så har jag alltid varit den som stått upp om jag sett någon annan bli mobbad, var flera gånger i högstadiet som jag såg andra bli mobbade både fysiskt och psykiskt och direkt så röt jag ifrån till mobbarna och tog med offret till rektorn så att h*n kunde berätta exakt vad som hänt och vi hade en bra rektor som alltid tog det på allvar.

Tur i oturen så blev jag aldrig fysiskt mobbad, var några killar som testade det i mellanstadiet, men de slutade väldigt snabbt eftersom jag var betydligt starkare än de flesta. Höll på mycket med hundar och hästar hemma så jag var ganska vältränad, både stark och snabb, så den fysiska mobbingen pågick endast en enda kort rast på skolan, sedan vågade ingen prova det fler gånger.

Idag har de flesta av de som mobbat mig bett om ursäkt och jag har självklart godtagit den ursäkten. Men jag kan fortfarande må dåligt av det som hände under alla dessa år, det sätter djupa sår i själen och det behövs tyvärr inte mycket för att riva upp dem igen.

Jag har nu då jag är 30 år fått diagnoserna adhd och högfungerande autism, vilket förklarar en hel del varför jag aldrig riktigt passade in i klasserna, även om det absolut inte ursäktar mobbingen!

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

[Mairah]
7/17/12, 8:35 PM
#11

Wow! Läsvärd artikel Felicia. Strongt att du delar med dig. Du verkar ha hjärtat på rätta stället och vill hjälpa andra, istället för att gå i samma fotspår själv. Stor eloge till diig = )

AnneN, du verkar också varit med om del.

Visst är det för djävligt det här med mobbing överhuvudtaget. Har själv fått uppleva hur det är att bli både överkörd och "utfryst". Då gäller det verkligen att vara stark i sig själv och inte gå under, trots att man blir extremt ledsen att man inte "duger" som man är.

(Nu har inte jag någon bokstavsdiagnos, utan allt handlade om okunnighet och rädsla.)

PiganX
7/17/12, 9:06 PM
#12

#10 Tack så mycket AnneN! Glad Och det är himla bra gjort av dig också att du delar med dig av vad du har blivit utsatt för, både för din egen skull och för andras.

Det är starkt att du fortsatte vara dig själv, trots att du blev mobbad. För många som blir mobbade eller trakasserade försöker vara mobbarna till lags, och ändrar på sig, vilket inte alls är bra.

Och det är otroligt bra att du hade en bra vän, och att hon hade bra föräldrar som lät dig vara där. Ibland kan det ju vara så att föräldrar inte tar itu med mobbningen för att de inte vill tro på det. "Mitt barn, mobbat? Nej, herregud". Så kände jag om mig själv, jag ville inte använda ordet "mobbad", ville inte beskriva mig själv så även om jag idag inser att jag faktiskt var mobbad. Och jag tror det är likadant (tyvärr), med vissa lärare. Att de låtsas att de inte ser, för att de inte vill att det ska förekomma.

Och självklart ursäktar det inte någon mobbning att man har en diagnos, men tyvärr så är det ju så att när man är annorlunda så har många andra svårt att acceptera en. Och det man inte förstår är enklare att hata. Jag vet ju själv hur det är, eftersom jag har asperger. Men då visste jag inte det, så allt var ju mycket svårare då.

#11 Tack så mycket Mairah! Glad

Det är nästan värre att bli utfryst, det var det iallafall för mig. När folk bara är tysta och tittar snett, för då kan man inte försvara sig. Om någon slår mig, eller kallar mig något elakt så kan jag försvara mig. Men hur försvarar man sig mot tystnad egentligen? "Jag trivs att vara ensam", sa jag iallafall men det gjorde jag inte alls.

Och det behöver inte krävas en bokstavsdiagnos för att bli mobbad, kränkt eller diskriminerad.

Kul att du också ville dela med dig iallafall, även om upplevelserna i sig är fruktansvärda och hemska.

[Mairah]
7/17/12, 9:13 PM
#13

# 12 Precis, håller med dig. Tystnaden är värst eftersom man inte vet riktigt vad man kan försöka försvara sig mot. Lika att man försöker fråga vad som egentligen är fel, och får bara undvikande svar. Sånt är heller inte kul.

Då får folk hellre skälla ut mig efter noter, och vet jag att jag har gjort fel så är jag tyst och instämmer och ber om ursäkt. Men när man knappt vet vad man gjort fel, så blir man helt frustrerad! Man möts av den kalla kyliga tystnaden bara. Burr..Obestämd

Annons:
AnneN
7/17/12, 10:03 PM
#14

Ja jag håller med om att det varken är de elaka orden eller slag som är värst utan just den totala utfrysningen för den är som ni säger svår att försvara sig mot.

Men värst av allt tycker jag det är med alla de runt om som ser vad som pågår men som bara tyst ser på och inte ens försöker ingripa.

#12 Jag försökte ett tag i högstadiet med att passa in, köpte modekläder, sminkade mig, mm och vips så blev jag accepterad av de som mobbat mig i alla år, de började prata med mig i skolan, bjuda in mig på tjejmiddag, fester, mm… Men Jag kände så starkt att jag inte var mig själv, jag mådde ännu sämre av att försöka vara någon jag inte är än jag mådde av mobbingen. Försökte med detta några veckor, var inte ens en hel månad tror jag innan jag bestämde mig för att istället gå tillbaka till att vara mig själv. Genast efter att jag slutade vara som de ville att jag skulle vara så började mobbingen igen med samma styrka som innan.

Men jag är helre mig själv och omtyckt av de som accepterar mig för den jag är, än att låtsas vara någon annan bara för att fler ska tycka om mig.

_**/Mvh Anne
**~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
_Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

indra-bus
7/17/12, 10:09 PM
#15

Jag blir hällre hatad för den jag är. Än älskad för den jag inte är.. De stämmer på mig..

Jag äter inte mina vänner.  Djur har rättigheter. Djur vill oxå leva.

PiganX
7/17/12, 10:15 PM
#16

#14 Det är bra att du gick tillbaks till att vara den du själv vill vara, för det är ju det som håller längst i längden. Och jag tycker att du ska vara glad att du klarat dig så bra som du gjort trots mobbningen. Du kan prata om det och säkerligen hjälper du många som läser det du delar med dig av. Finns ju många här på sajten (350 st) och de flesta läser ju det som finns här, även om det inte är lika många som skriver och syns här.

#15 Samma här.

"Ni kan tycka att jag är skit, och jag kan skita i vad ni tycker."

[Mairah]
7/18/12, 10:58 AM
#17

Nej, man ska inte behöva ändra på sig för att bli accepterad eller omtyckt. Man ska kunna få vara sig själv fullt ut i alla lägen. Annars får det vara om jag inte passar som jag är.

[SporeDiatrymisss]
7/19/12, 1:27 AM
#18

Några typiska meningar för mobbarna är 'alla är', 'alla tycker', 'alla vet', 'varför kan du inte vara som alla andra'. De använder oftast ordet 'alla' VEM är alla?

Förresten, JÄTTEBRA artikel!! :-D Bravo! Bravissimo!!

PiganX
7/19/12, 1:36 AM
#19

#18 Ja, det har jag hört ofta. Jag fattar inte heller, vem är alla och varför ska man vara som alla andra för att bli accepterad?

Tack såååå mycket! Glad

CorneliaAndersson
7/19/12, 10:07 AM
#20

Ja, dessa ''alla'' *suck*

/ Cornelia Andersson,
Innehavare av Borgargatans Kaninuppfödning
Medarbetare på Hermelinkanin.ifokus och Diabetes.ifokus

Annons:
Pelle Långlös
7/21/12, 11:39 AM
#21

Jättebra artikel. Starkt av dig att "komma ut" med detta.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

PiganX
7/21/12, 2:15 PM
#22

#21 Tack så mycket!

Zakarias
7/21/12, 8:43 PM
#23

Wow, synd att jag är så feg och inte vågar säga till lärarna om att jag är utsatt…

/Zakarias

PiganX
7/21/12, 10:58 PM
#24

#23 Är du utsatt just nu? Obestämd

Zakarias
7/21/12, 11:02 PM
#25

#24 när skolan börjar om så. Men tur så har jag många vänner som kan stötta mig.

/Zakarias

PiganX
7/21/12, 11:55 PM
#26

#25 Det är bra att du har många vänner som finns där för dig.

På vilket sätt blir du mobbad och varför vill du inte säga till lärare?

Zakarias
7/22/12, 12:28 AM
#27

#26 pmar dig ;)

/Zakarias

Annons:
MicaelS
7/27/12, 2:46 PM
#28

Jätte bra artikel,det var lika dant med mej.Gick i skolan på 70-talet,och blev mobbad för mitt utseende och för jag inte hade de rätta modekläderna.Hoppas du mår bra.

wolfheike
7/27/12, 3:27 PM
#29

Kanon artikel Felicia helt suverän och det här är ju ett stort problem överallt och många är rädd att våga säga ifrån just för man inte vet vilka konsekvenser det kan bli.

Men om alla tänkte tvärtom att sätta ner foten direkt och säga stopp så skulle man snart ta udden av mobbaren och på så vis minska utsattheten om folk bara vågar säga nej, hit men inte längre.

PiganX
7/27/12, 5:30 PM
#30

#28 Tack så mycket! Ja nu mår jag ju bra, men det gjorde jag inte då. Och tråkigt att du också blev mobbad. Obestämd

#29 Tack Heike! Ja det är det absolut, men det är inte säkert att det hjälper att säga ifrån. Jag blev ju mobbad i början för dessa "osynliga regler" jag inte följde, för jag förstod inte varför. Men när jag sa ifrån på alla olika sätt så var det som att hälla bensin på elden.

Enda sättet att stoppa mobbning på, är nog att redan när barn är unga försöka få dom att förstå att man måste respektera andra människor, även om man inte gillar dom. Att försöka få bort alla orealistiska ideal om hur man "ska" vara, och se ut.

JohannaEkroth
7/28/12, 6:07 PM
#31

Härligt med en artikel om mobbning! Har länge tänkt att skriva den, men har inte haft orken. Har inte mått så jättebra. Har råkat ut för mobbning här på iFokus så det finns i stort sett bara en sajt jag skriver på numera. Men jag är en gammal trogen medlem på Ensamhet och var även på Kalendulas tid.

Jag hette någonting annat förut, men jag bytte användarnamn på mitt konto, men det avslöjades snabbt. De mediala sajterna som jag hängde så mycket på förut vågar jag inte sätta min fot på. Har fått PM från medlemmar som tycker det är skönt att jag håller mig där ifrån. Och mitt användarnamn är blockerat på flera sajter på iFokus pga denna mobbning och flera användare har blockerat mig från att kontakta dem privat. Det finns ingen annan grund i det än skitsnack och ren och skär mobbning som ligger bakom.

Jag blev mobbad när jag var barn också. Och det syns väl kanske inte utanpå hur trasig jag är inuti. Jag har 3 riktiga vänner IRL nu som jag älskar för de har aldrig sagt ett ont ord till mig, de respekterar mina åsikter och accepterar mig för den jag är. Visste inte att riktig vänskap kan kännas så bra.

När jag förlorade min nät-vän Agilis här på Cancer iFokus för 3 månader sedan så skrev jag att jag känner mig så ensam så fort jag stänger locket på laptopen, men numera vet jag att jag kan ringa mina 3 vänner närhelst jag behöver och prata. Fast allt säger jag inte. Jag har tankar inom mig som jag inte har yttrat för dem, bara på hemliga platser här på iFokus. Jag har många sår från barndomens mobbning, pappas alkoholism, mammas försummelse av mig, psykisk och fysisk misshandel i förhållanden, mobbning på arbetsplats och så mobbningen här på iFokus.

Ni får radera mitt inlägg om jag har skrivit något dumt.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Pelle Långlös
7/28/12, 6:12 PM
#32

Höstis: Va? Kan inte förstå att det finns såna människor soom faktiskt skriver så till dig. Helt chockad faktikst. Du har alltid varit god och snäll iaf inne på Bokstavsfolk.

MVH Ylva Blomma
* Bloggen om mitt liv *

JohannaEkroth
7/28/12, 6:23 PM
#33

Jo, så är det, ingenting som sker öppet och ingenting som jag direkt pratar om, men jag tyckte det var viktigt att skriva då det kan förekomma även på nätet. Så att fler ska förstå att de inte är ensamma.

Jag har känt mig så fruktansvärt ensam och jag gör fortfarande då det hela uppdagades igen för några veckor sedan efter att ha varit lugnt ett tag, men efterosm att det aldrig ger sig så känns det som om jag är dömd att bli mobbad hela livet. Det är väl någonting jag har accepterat kan jag tänka, som en tyst överenskommelse med mig själv.

Och jag litar inte på att de 3 vännerna jag har fått kommer att vara lojala mot mig då alla jag tycker om verkar vilja mig ont.

Och Bokstavsfolk är heller ingen sajt man pratar om direkt mobbning på. Därför har det inte varit aktuellt.

Och jag kräver inte mycket, bara att folk är snälla mot mig… Fast det spelar ingen roll att de är elaka, ty jag är snäll iallafall. Det är först när andra säger ifrån, som jag känner mig tvungen att agera.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

PiganX
7/28/12, 6:34 PM
#34

#31 Absolut, har också tänkt ett tag att "jag måste skriva en artikel" och tänkt på lite olika saker som man kan skriva om, men inte kommit igång förrän nu. Gäller ju att ta sig tid och att känna att man har orken. Är mer än en gång som jag skrivit några rader och gett upp. Skrikandes

Men va?! Du som alltid är så trevlig och go, vad är det med folk egentligen? Förvånad Jag förstår inte alls. Det är ett så konstigt samhälle vi lever i, så fort man sticker ut eller inte passar in i den där osynliga mallen så blir man trakasserad. Jag har ju själv asperger och trotssyndrom, som du säkert sett när jag skrivit om på bokstavsfolk. Så jag vet ju hur det är, har själv också blivit mobbad på nätet och i skolan, men aldrig här på iFokus. Kan inte förstå hur folk kan vara så elaka mot dig, och andra också för den delen. Obestämd

Skönt att du har dina vänner iallafall, och jag är inte heller så hel inuti. Känner mig ofta alldeles för trasig, men att man pratar om det är ju iallafall ett steg på vägen, oavsett vem det är med. iFokuskompisar blir ju som också en del av ens liv, och det har hänt mer än en gång att jag pratat med folk på iFokus om saker jag inte pratar om med mina vänner.

Inte har du skrivit något dumt! FörvånadGlad Jag är bara glad att du ville dela med dig av egna erfarenheter, är nyttigt att både prata om det och låta andra ta del av det. Är glad att du ville ju.

Kram!

Annons:
wolfheike
7/28/12, 6:34 PM
#35

Höstlegenden du har inte skrivt något dumt alls och ingen av oss tänker moderara,tvärtom bra du vågar säga som det är det ska du ha en eloge för.Faktum är nätmobbning är oerhört vanligt och ibland så till den grad att människor tar rikigt stor skada.

Välkommen tillbaka hit och hoppas vi får se dig mer på sajten Glad

JohannaEkroth
7/28/12, 7:04 PM
#36

Tack Felicia och Heike för era fina ord! Kyss Tårarna rinner här nu! Gråter

Det man är mest förvånad över är att de som man trodde var ens vänner kan göra så mot en. Använda information om en mot en.

Det gör mig väldigt förvirrad och jag vet inte vilka jag kan lita på på iFokus längre. Jag känner mig trygg hemma på Boksavsfolk och att ta sig ut över slätterna hit till Ensamhet är ett stort steg. Det känns som om det gapar avgrundshål av ovisshet runt omkring mig och egentligen vill jag fly och radera allt jag har skrivit. Men någonting säger åt mig att inte göra det.

Jag kan inte räkna på fingrarna de antalet gånger jag har tänkt att hoppa av iFokus, men alltid har någonting hållt mig kvar. År av tidigare utsatthet har fått mig att hellre leva plågad men sedd än ensam. Det är den hårda sanningen.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

wolfheike
7/28/12, 7:22 PM
#37

Mig känner du Hanna och vet jag modererar rättvist och du vet också att ser jag någon som beter sig illa i trådar så sätter jag P direkt och det vet jag dom andra här inne också gör så känn dig trygg det är inte meningen du ska känna en klump i magen utan kunna delta och vara avslappnad som alla andra Kyss

[Mairah]
7/28/12, 7:27 PM
#38

Man blir både ledsen och arg för din skull Höstlegenden, när jag läser vad du berättar att du blivit utsatt för. Är för f..n helt sjukt! Skrikandes Är så sorgligt att sådant ska behöva förekomma överhuvudtaget, men tyvärr så finns det folk därute bakom tagentborden som bara älskar att trampa på andra. Vet också det av egen erfarenhet sedan förut och från andra forum. Mycket mycket sorgligt är det. Oskyldig

Det lilla hittills som jag haft med dig och göra Höstlegenden inne på Huvudvärk, så tycker då jag att du verkar vara en vettig människa med hjärtat på rätta stället.

Tröstekram från mig med till dig.

JohannaEkroth
7/28/12, 7:31 PM
#39

Problemet är att mobbning sällan sker öppet och jag hajar till varenda gång det blinkar att jag har fått PM. Jag drar mig att kolla PM och gör det sist av allt, när jag har kollat alla uppdaterade inlägg och så vidare.

Det äär öppet för allmänheten att läsa här och vill någon mig något surt så skrever de bara ett PM.

Jag kan inte blockera folk från att PM:a mig efterosm jag är moderator och Sajtvärd och folk skallkunna nå mig. Och även om jag blockerar en medlem, så vill den verkligen nå mig är det bara att skapa ett nytt tillfälligt konto, PM:a och radera kontot.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

wolfheike
7/28/12, 7:35 PM
#40

Hoppas du vågar öppna mitt pm som jag skickade nyss,lovar jag bits inte Flört

Sen tycker jag att oavsett man är värd eller medis så ska man kunna blocka om någon beter sig illa det finns ju fler Medarbetare som i så fall kan förmedla till sajtvärden eller medarbetaren.

Har ju vart värd själv för olika sajter och Medarbetare tidigare och inte skulle det stoppa mig att blocka om någon gör dumheter.Så det tycker jag du gott kan göra om du känner för det Glad

JohannaEkroth
7/28/12, 8:05 PM
#41

Jaaa, det vågade jag! Kyss

Jo, jag borde väl kanske kunna göra det jag också, men det tar emot. Jag vill inte behöva göra det då jag egentligen inte har någon anledning att bli trakasserad.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

Annons:
PiganX
7/29/12, 12:17 AM
#42

#36 Höstlegenden: Ja, jag vet hur det känns att bli sviken. Vet inte hur folk tänker ibland.. :s Har också väldigt svårt att lita på folk, och här på iFokus är det ju ännu svårare eftersom man inte riktigt vet vem som finns där bakom skärmen. Men jag känner att jag inte behöver lita på någon, just nu iallafall. Ibland känns det hur ensamt som helst när man inte kan lita på någon.. Man önskar att någon riktigt pålitlig skulle dyka upp ibland.

Jag är glad att du stannat på iFokus, och du gör ett riktigt bra jobb med Bokstavsfolk. Jag kikar ofta in där, flera gånger om dagen faktiskt. Skriver i trådarna där ibland. Känner mig oftast trygg där, och alltid här på Ensamhet. Nämner inga namn nu, men på vissa andra sajter hoppar folk på en så fort man har en åsikt.. Obestämd

Och jag är glad att du hittade hit, igen! Hoppas du känner dig välkommen. KyssGlad

Jane-Lyzell
10/16/12, 1:48 PM
#43

Bra artickel!

Sajtvärd på spiritualism.ifokus.  Min hemsida  www.lyztran.com   "Jag Är"

PiganX
10/16/12, 2:13 PM
#44

Tack Jane! Glad

[haku]
6/10/13, 6:09 PM
#45

Inte konstigt att man skäms för att berätta när man blir beskylld för det som händer… Jag får alltid höra att det är mitt eget fel pga att jag inte utstrålar självförtroende och dylikt. Men hur fasen ska man kunna utstråla något överhuvudtaget när man har blivit mobbad i stort sätt hela sitt liv? Det blir som en ond cirkel till slut… Ibland får man permanenta ärr och det märks att man är lämplig offer… men det betyder inte att det är ens eget fel för det!

Jag blir mobbad på jobbet nu av en person som tycker det är skitroligt… Hon verkar vara en sån som aldrig haft några riktiga problem i sitt liv… Såna kan mobbare vara! Det är inte alltid en plågad person som mobbar andra!

Jag har haft sån ångest men det går inte att prata med någon om det för jag vet vad jag alltid får höra och jag är så jävligt trött på det!

PiganX
6/11/13, 11:39 PM
#46

#45 Du har såå rätt i det du skrev i första stycket.. Och fasen vad tråkigt att du ska behöva utstå mobbning på jobbet. Vad gör/säger hon? (Eller ja, i vissa fall kan det ju handla om bristen på att göra/säga saker)

Greigh
6/12/13, 7:32 PM
#47

Fantastisk artikel Felicia, också spännande, tråkigt och upprörande att läsa alla era upplevelser kring mobbing.

Min livshistoria har varit en riktig bergochdalbana och jag var en av de offren som själv föll för mobbing i slutänden. Jag var den mobbade individen som slutligen blev mobbaren själv. Jag kunde inte försvara mig på ett bättre sätt, men jag har insett mina problem sedan många år tillbaka och lagt det livet åt sidan. Jag arbetar på bästa möjliga sätt att bekämpa mobbing idag.

Jag har aldrig haft en bra familjerelation, båda mina föräldrar är grova alkoholister, varav en mor med andra psykiska problem och de har aldrig sett upp till mig som deras barn. De valde flaskan framför mig, så jag har alltid fått sköta mitt och detta har gjort att jag alltid gått min egna väg i livet utan någon speciell lärdom om livet. Under min barn och ungdomstid så hade jag aldrig några kompisar med gemensamma intressen. Alla tyckte att jag var udda och annorlunda och främst impulsiv på ett sätt de aldrig sett ett barn uppträda på tidigare. Detta påverkade min skolgång något extremt, jag fick koncentrationssvårigheter redan i årskurs två, jag blev klassens clown och jag saknade en spärr som gjorde att jag blev särbehandlad av mina lärare. Och det var där allting började förstås.

Det tredje skolåret började glåporden ta fart, som senare skulle leda både till psykisk och fysisk terror. Jag blev slagen och bespottad av de äldre killarna några årskurser över mig och det fortsatte trots att jag anmälde åtgärderna till skolans rektor. Hemma sade aldrig mina föräldrar något när de upptäckte mina skråmor och blåtiror från stenkastningar. De lade problemet bakom axeln och sade att jag fick ta det som en man. Sagt och gjort, jag tog det som en man. Fast på fel sätt; jag teg, jag visade inga känslor, det blev som en blockad som jag ännu lever med. Jag kan inte visa äkta känslor idag.

Blev jag slagen så rörde jag inte en min, jag vände mig om och brydde mig mindre. Men jag samlade alla känslor hat inom mig istället som senare skulle bryta loss till ett fruktansvärt inferno. Hämnden gick ut över personer som JAG ansåg vara svagare än mig och det gör än idag fruktansvärt ont, trots att jag på äldre dagar bett om förlåtelse till de drabbade.

De så kallade "vänner" som jag hade visade sig vara raka motsatsen. Dem hjälpte aldrig mig, och när jag en dag fick en kniv upptryckt mot halsen så skrattade mina vänner åt situationen. Jag föll ihop helt handlingsförlamad på marken. Till slut kom jag i underfund med att mina "vänner" utnyttjade mig. De umgicks enbart med mig för att jag var så fantasifull och galen. Men utöver det så var jag ingenting och det märktes när jag slutade att höra av mig till dom. Jag fick ingen som helst respons. Det hade hela tiden varit jag som hört av mig till dom, men dom hörde aldrig av sig till mig. Och sedan dess har jag mer eller mindre levt ensam.

Min uppväxt har påverkat mig väldigt mycket psykiskt. Jag levde med ett självskadebeteende i 10 år. Varav två gånger har jag försökt begå självmord. När jag fyllde 24 år och träffade min nuvarande fästmö så upphörde mitt destruktiva beteende och jag började se saker på ett annorlunda sätt. Idag har vi en gemensam son tillsammans och jag hoppas aldrig att han skall få uppleva samma livssituation som jag och många andra har fått uppleva.

Kan tillägga att jag och min fästmö är drogfria och nykterister.

[haku]
6/19/13, 10:42 PM
#48

#46 TAck för stödet och att du tror på mig! Det betyder så otroligt mycket för mig! <3 Och tack för att du frågar <3 Ja, det är lite olika saker hon gör, oftast sånt som är svårpekat… Det mest tydliga är när jag frågar något och hon ignorerar mig eller mumlar något som att hon inte vet och stirrar på mig jättekonstigt som om jag frågade något jättemärkligt fast det var en helt vanlig fråga… Sist hon gjorde det så var det en som var snäll och svarade istället, annars hade jag nog blivit ännu mer ledsen…

Annons:
Mirinda
6/21/13, 4:58 AM
#49

#47 🌺till dig för ditt mod.

Att berätta att man är/har varit utsatt är en sak - kräver också mod. Men att våga säga att man själv blivit en mobbare till slut, kräver ett fantastiskt mod. För här står vi alla på de utsattas sida.

Men mobbaren - den rädde lille människan inuti den hotfulla ledaren av mobbing - vem förstår honom/henne?

Vem vågar krama en mobbare?

Om h*n inte får hjälp, om ingen vuxen ens ser att h*n behöver hjälp, ja då knäcker h*n eller härdas. Då stängs känslorna av eller dövas på något vis. Och förr eller senare blir trycket för högt i den själsliga ångpannan. Då blir den mobbade ibland en mobbare, som gör andra illa och h*n skadar i processen sig själv. Sen finns självföraktet där som ett brev på posten. Samvetet hinner ikapp mobbaren en dag. Och då blir förstås skammen dubbel: "Hur kunde jag själv göra vad de andra gjorde mot mig?"

Barn lär sig genom att härma. Ett barn som utsatts för svek har svårt att känna tillit. Varför gör sig många vuxna blinda? Vad är de rädda för?

Jag har sett det hända i skolan, på arbetsplatser och även i min nuvarande yrkesutövning. I varje bråkstake, i varje "elaking" och i varje osäker våldsam stor kille eller tjej finns ett litet sviket och längtande barn.

Ha tålamod med det barnet! Ge det barnet ett leende, några vänliga ord och kanske en kram.

Ett litet barn som väntar sig skällsord och att bli dömd; kan antingen växa upp till en man/kvinna som skäller och dömer eller få hjälp att läka såren inuti och bli en helgjuten och bekräftande vuxen.

Så vem vågar krama en mobbare?

Det gör jag, som har förlåtit och förstått.

Medarbetare på Marsvin i Fokus
”Be true to yourself and you will be false to nobody.” Shakespeare

cc33314
4/25/14, 10:41 PM
#50

Mitt tips att hantera mobbing är att bemöta mobbaren i sak och visa att han eller hon har fel i sak, då blir de avväpnade, det gör jag hela tiden när folk är på mig och då lämnar de mig ifred, det värsta en mobbare vet är att bli besegrad av fakta och logik, det knäcker dem och jag använder det hela tiden, dessutom om någon är på mig så besvarar jag dem alltid skarpt och högt och reagerar väldigt hårt så fort någon är på mig och gör det i en stor grupp människor, det är enormt avskräckande, det värsta en mobbare vet är uppmärksamhet på att man mobbar.

Skorpion76
4/30/14, 7:26 AM
#51

En myclet bra artikel! Jag vet också hur det känns eftersom jag själv har blivit mobbad.


** Energy Pethead **Medarbetare: Synskadade, Funktionshindrade, Hjälpmedel
Sajtvärd för Nostalgi, Lekar
http://klotterplanket1.egetforum.se/

Arthedain85
5/5/14, 7:17 PM
#52

Jag tycker det är asjobbigt att prata om sånt som hänt mig men eran styrka att dela med er av era erfarenheter är verkligen inspirerande.

Vet inte riktigt hur jag ska börja… Jag hoppar väl in nånstans bara och så får vi se vart det här tar vägen…

I högstadiet kom jag till en skola som var full av översittare av alla de slag. De var allt ifrån "vanliga" mobbare till knarkare med kniv. Tipset min mor gav mig var att inte se någon i ögonen. Hon jobbade i matsalen på skolan.

Så jag gick och inspekterade golven hela dagarna (efteråt när jag berättat detta för min mor har hon sagt att hon inte menade hela tiden bara om jag kände mig hotad eller rädd men jag är autist och tar ofta saker som sägs bokstavligt :$)

Från första dagen var där två killar som bestämde sig för att göra mig till en slagpåse. Så genom hela min tid på högstadiet blev jag slagen och sparkad (bla i skrevet så hårt att jag är orolig att jag inte kan få barn…)

Dom skrek även "bögjävel" åt mig varje dag. Jag är helt och hållet hetero så jag gissar att det var några uppdämda frustrationer från deras sida som dom valde att föra över på mig istället…

Första gången jag insåg att det inte behövde va så här var när jag under datalektionen skickade ett mail till min kusin. Jag minns inte vad jag skrev men han blev så arg av att höra hur jag hade det att han högg en kniv genom sin säng.

I åttan ökade mobbarna i antal och i takt med det även min frånvaro. Människor jag inte ens hade träffat innan gick helt sonika fram och slog till mig. Andra stal saker för mig eller retade mig för mina kläder och utseende.  

Jag sa till min klassföreståndare som gav mig rådet "slå tillbaka då!". Jag gillar inte våld. Jag blev slagen under min uppväxt. Så att slå tillbaka var inte ett alternativ för mig.

I nian gav jag till slut upp… Jag gick in till min mor i matsalen och sa "jag orkar inte mer nu". Sen åkte jag hem och kom aldrig tillbaka. Min klassföreståndare försökte givetvis att få mig att komma tillbaka genom att båda muta mig med "en krona per lektion" och hota med att polisen skulle komma och hämta mig.

Men jag var fast besluten att aldrig gå tillbaka. Hellre dör jag…

Arthedain85
5/5/14, 7:18 PM
#53

oj vad mycket text det blev :P

PiganX
6/27/14, 1:43 PM
#54

#52 Jag förstår dig, Arthedain, i det du menar att du tar saker väldigt bokstavligt. Jag har asperger, så.. I know that feeling, haha 🤪 

Anyway, det är helt sinnessjukt att vårt samhälle ser ut på detta sätt, och jag hoppas att du inte fått bestående men på grund av detta, helst inte fysiskt eftersom det är så pass påtagligt..

Kram

PiganX
6/27/14, 1:43 PM
#55

#52 Jag förstår dig, Arthedain, i det du menar att du tar saker väldigt bokstavligt. Jag har asperger, så.. I know that feeling, haha 🤪 

Anyway, det är helt sinnessjukt att vårt samhälle ser ut på detta sätt, och jag hoppas att du inte fått bestående men på grund av detta, helst inte fysiskt eftersom det är så pass påtagligt..

Kram

Annons:
Arthedain85
6/27/14, 3:55 PM
#56

#54 Haha ja det är inte lätt att vara som oss, men det gör helt klart livet intressant! ;)

Ja och det görs ju tyvärr inte mycket åt det heller… Nej det hoppas jag också. Tack för stödet och dina inspirerande artiklar 🌺

Upp till toppen
Annons: