2010-08-26 23:16 #0 av: Kalendula

Om man vet hur det känns när hjärtat brister, hur ont det gör. Lika ont gör det att ständigt gå omkring och inte bli bekräftad på ett sätt som man känner att man behöver. Människor kan bekräfta till höger och vänster och verkligen anstränga sig i att visa sin vän, partner hur mycket dom tycker om/älskar. Men så länge det inte känns. Så kan man kämpa sig blå. Därför tycker jag att det är viktigt att från början berätta vad det är man vill ha för form av bekräftelse.

Så härlig är jag!

Mitt problem verkar vara att människor inte kan eller vill kommunicera med mig när det uppstår kriser. Som jag ser det så är det deras problem om dom inte kan "prata" och lösa krisen. Inte mitt problem. Människor är tvungen att själva lösa sitt problem med sin kommunikationsförmåga. Det enda jag kan göra är att finnas där och lyssna till vad dom har att säga om dom en gång vill prata.

Det är ju jag med som behöver hjälpen genom att bara få en kram är ju så skönt emellanåt som bekräftelse....

Ensamheten är så svår att leva med som att ha för mycket omkring sig som gör att man ändå inte har tid att hinna med allt, utan att bli bekräftad. När ensamheten fullkomligt tar över och man inte har någon. Det är tungt och tärande på kropp och själ. Jag tror egentligen inte att jag gör något fel.. det är bara alla andra som inte inser hur härlig jag är, och de som missar mig är ju bara att tycka synd om...

Om man vet hur det känns när hjärtat brister, hur ont det gör. Lika ont gör det att ständigt gå omkring och inte bli bekräftad på ett sätt som man känner att man behöver. Människor kan bekräfta till höger och vänster och verkligen anstränga sig i att visa sin vän, partner hur mycket dom tycker om/älskar. Men så länge det inte känns. Så kan man kämpa sig blå. Därför tycker jag att det är viktigt att från början berätta vad det är man vill ha för form av bekräftelse.

Jag lider något våldsamt i min stillhet av min ofrivilliga ensamhet. Ibland räcker det med ett enda litet misstag, så tar vänskapen och turen slut. Ångesten är svårast, för jag har en ständig mer eller mindre ångest. Jag försöker att få dagen att genom att tänka: idag kan det hända något roligt och bra, idag kanske jag kan bli bekräftad, idag kanske min bästa vän står utanför dörren. Idag ska jag göra så gott jag kan. Men ibland är ångesten så stark och fullkomligt tar över min kropp att det bästa är att sova mig igenom dagen. Och allt jag skulle behöva just då är att få lov att bli omsluten i en kram. Tänk vad skönt det hade varit att få lov att gråta ut i en tröstande famn.

En del kanske tycker: Men, människa gå ut då, gör något! Men jag ska berätta att den som aldrig eller väldigt sällan få ta del av andra människors gemenskap har det svårt. Det river och sliter i en av att inte ha någon. Jag tex har i många år försökt att bjuda in mig bland mina dåvarande vänner, verkligen försökt att hitta på roliga saker att göra ihop. Men, männsikor har inte tid annat än sig själva och sina egna liv. Det är väl därför som jag känner att jag faktiskt inte orkar fråga om jag får lov att vara med. Det blir inget utav det som sägs eller lovats att göras ändå. Men det är ju genom andra människors gemenskap man träffar andra.

Men säger en del, det finns ju jättemycket kurser och föreningar att gå på. Som du kan träffa folk. Det handlar inte om att springa på kurser och gå med i föreningsliv för att träffa en massa folk. Det handlar om en stark önskan att få ta del av andra människors gemenskap, som bryr sig om en för den man är och som kan ge den formen av bekräftelse så att man känner sig omtyckt. Genom att få bekräftelse så får man också en själslig energi som gör att man kan ge bekräftelse. Och har man inte någon, att hela tiden i sitt liv bli sviken eller förbisedd. Då blir dom själsliga depåerna tomma och torra.

För när man mest stöter på människor som sviker en och sedan inte kan hantera krisen genom att kommunicera. Då tröttnar man lätt på människor. För hur det än är så har man ändan bak och man försöker i alla relationer visa sig från den bra och snygga sidan. Jag tycker att man ska vara rädda om människorna man har runt omkring sig och inte ta varandra förgivna. Jag tycker att man ska vårda varandra. Många människor gör som dom tror och på ett sätt som dom själva vill bli vårdade på. Alla är olika och har därmed olika behov. Därför är det viktigt att ta reda på hur just du vill bli bekräftad och vårdan för att just du ska känna dig omyckt och älskad.

Jag är uppväxt att man hanterar det man är med om postiva och negativa grejer. och att man hanterar det genom att prata med varandra... men jag kan ha åt helsike fel, för jag stöter mest på människor som inte kan hantera ett s***t. Jag tror att en riktig vän är en gåva. Ingenting som man bara får så där. Och en riktig vän förvaltar man. En vän är en människa som ställer upp när man verkligen behöver.

Vad händer med dom stackare som inte har den vännen i sitt liv, som aldrig har haft den vännen? Ger man upp? Ja, man ger upp! jag håller på att bli likgiltig, kall,oempatisk, hatisk, avståndstagande, faktiskt äcklad. Att en människa överhuvudtaget säger hej till mig, då tror jag att den vill mig illa. Den hejar ju bara för att vara artig, den bryr ju sig inte om mig egentligen. Jag börjar få en enorm skräck över att gå ut, för jag börjar få fobi mot att möta en annan människa.

För jag känner mig som en stor fet, ful, äcklig, slemmig, illa luktande, stinkande padda. Som ingen vill vara med.