2010-08-23 22:22 #0 av: Kalendula

Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig i detta. men just nu är jag så less på att leva ensam och göra saker ensam att jag kan spy åt det. Har haft några tunga destruktiva förhållanden med några missbrukare. (Och det är så att det är inte bara jag som fallit för dem, dom har fallit för mig med). I lika långa perioder i mitt liv som jag tex har levt i ett förhållande eller haft en vän så har jag även levt ensam. Och jag mår absolut inte bra av att vara ensam.

I alla fall så kände jag när sista förhållandet tog slut att jag är tvungen att bryta mina mönster så att jag inte faller för en sån kille igen. Nu har jag levt ensam i 4 år och för snart 3 år sedan stötte jag på en kille som ringde mig minst 1 gång om dagen. Jag fattade som att han förra sommaren sände ut signaler till mig om att ha var attraherad av mig. Men han sa aldrig något. Jag uppfattade inte dom signalerna förrän häromkvällen (våren 2010). För jag mindes vid ett tillfälle när vi var ute och tog en joyride med en snabb fin bil han hade lånat. Han sa: Det är så svårt när man inte får sin kärlek besvarad. Och jag svarade den gången: Javisst är det. Det tycker jag med.

Jag hade också sänt ut signaler som han inte var mottaglig för. Saken är den att han säger en sak och visar en annan, det gjorde mig förvirrad. Ibland visade han med hela sin kropp att han var intresserad och attraherad av mig. För att senare säga med ord att han absolut inte är intresserad av ett förhållande. För att han vill lägga all sin tid på sina barn. Vilket jag naturligtvis förstår. Men han har inte alltid sina barn. Ibland sa han att han saknar tjej. Så jag visste inte alls var jag hade honom. Och nu är den vänskapen också slut pga. att det var viktigt för honom att jag respekterade alla hans sidor, men han inte alla mina.

Jag fungerar inte fullt ut när jag lever ensam. Har aldrig gjort det. Däremot fungerar jag fullt ut när jag lever i en relation. Mitt liv pågår nu, inte sedan, och jag har heller ingen lust att leva i det som var. Min historia är tung och tyvärr är det svårt för mig att ibland gå vidare när jag inte får tröst.

Min dröm är att få vara lycklig tillsammans med någon som kan och väldigt gärna vill fylla mina hål, med en killkompis som inte alls är perfekt. Utan sig själv. För att jag själv inte är perfekt, utan är mig själv. Mest av allt saknar jag det vardagliga, det som gör livet. Jag fungerar bäst med någon, jag kommer bäst till min rätt då. Men jag lagar i alla fall god mat. Är egentligen duktig på många saker och ting. När jag lever ensam kommer inte en bråkdel av det fram. För jag har ingen att dela det med. Jag är så trött på att göra saker ensam så jag kan spy åt det.

Min mur är hög och tjock och bred. Men den personen som hittar rätt punkter att trycka på kommer ju naturligtvis igenom. Den som lyckas att ta sig igenom får ta del av hela mig med allt vad det innebär.

Med relation menar jag vänskap, för det är viktigt för mig att i allafall ha en riktig vän.

Lotta