Annons:
Etikettanhöriga
Läst 12775 ggr
Kalendula
2010-08-21 13:09

Lottas Historia

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Rekommenderar starkt att läsa denna artikel. Jag vill inte störa människor i deras liv bara för att jag inte har någon att leka med. I hela mitt liv har jag liksom inte fått lov att vara med. På dagis fick jag inte vara med i barnens lekar, tillslut kände jag mig såpass utanför att jag satte mig för mig själv och pysslade med halsband, pärlplattor, etc. På fritids var det likadant, jag fick inte vara med att leka.

Lottas Historia

När jag försökte så blev det är jävla liv och jag fick helt enkelt lämna uppståndelsen och barnen. Jag begav istället på upptäcksfärd och den slutande i köket bland mattanterna. Där fick jag hjälpa till fast att barnen inte hade tillåtelse att vara där. Men, jag fick nog vara med för att jag var så duktig ändå. Och försiktigt. För jag fick lova att inta vara ivägen för tanterna, vilket jag inte var. Men kunde fråga om jag fick hjälpa till med något. Detta tog sitt slut naturligtvis, för jag fick ju egentligen inte vara där.

Sedan började jag skolan när jag var 7 år och blev mobbad från första dagen (uppropningsdagen) Jag hade min ända trygghet med mig, min bästa kompis. Men vi skulle hamna i olika klasser, vilken skräck jag fick. Så jag gick in i klassrummet bredvid och frågade om någon ville byta. Det var en som vill det, en sån tur jag hade. Men redan där på rasten fick jag höra att jag var dum i huvudet. Då, på den tiden tog jag inte till mig det. Det var först senare när detta fortgick som jag tillslut i vuxen ålder faktiskt trodde att jag var dum i huvudet. Och allt detta för att jag från början inte fick lov att vara med att leka.

När jag var 8 år speddes mobbningen på för jag fick glasögon, och då passade barnen på att bekräfta att jag var dum i huvudet för nu hade jag fått glasögon, och såna som har glasögon är ju helt enkelt dumma i huvudet.

Jag började få ont i magen av att behöva gå till skolan, för varje dag var den andra lik, och jag fick inte vara med och leka. Allt jag bara önskade var att få lov att vara med. Jag slutade och fråga och kände att den som ville vara med mig fick bjuda in mig deras lek.

När jag var 9 år fick jag mensen, jag minns det som igår. Jag hade haft väldigt ont i magen. Och just den dagen hade jag på mig vita jeans, som en stor röd fläck syntes på. Jag gick till läraren för att fråga om jag fick gå hem och byta. Men det fick jag inte. Hon sa att jag kommer säkert inte tillbaka mer den dagen om jag gick hem. jag försökte att övertyga henne om att jag skulle skynda mig. Men, nej jag fick vara snäll och stanna kvar. Varpå på rasten så fick ju alla syn på min stora röda fläck fast att jag skyndade mig ut så att jag kunde sätta mig på en bänk med en bok i knät. Det blev folksamling och jag sa som det var att jag inte hade fått gå hem och byta. Strax innan rasten var slut satte sig en kille bredvid mig och sa att jag var äcklig. Då fick jag nog, jag blev så ledsen och sårad att jag helt enkelt bara gick hem.

Mer och mer började jag att gå hem, jag orkade inte bli sårad och ledsen mer, hemma tröståt jag mackor o bullar. Min mormor lärde mig att laga mat genom telefonen, för jag var så hungrig när jag kom hem. Jag hade då en annan bästa kompis för min första ville inte vara med mig och leka för jag var så dum i huvudet, det hade ju dom andra klasskompisana berättat för henne. Så jag umgicks mycket med min nya bästa kompis, men när vi skulle ut och leka så fick jag inte lov att vara med. Och om jag någongång fick vara med såg dom till att ändra reglerna i lekarna så att jag förlorade.

Sedan började mellanstadiet och jag hade svårt för att hänga med dels i undervisningen och i gymnastiken. Varför fick jag reda på i vuxen ålder, att jag är född med en bindvävssyndrom. Vilket gör att man kan få svårt för att hänga med i skolan på olika sätt.

Gymnastiken var jobbigast, jag kunde helt enkelt inte göra samma saker som dom andra, det gjorde för ont. Men jag kämpade verkligen ändå och blev så trött. Detta medförde att barnen kom på att jag var en jävla tjockis, en padda och fortfarande dum i huvudet. Och det var jag för att jag var en jävla tjockis och så ful. När jag senare i livet tittat igenom massa bilder så var jag inte alls tjock. Utan en riktigt söt flicka, platinablond med underbart blå ögon. Tänk vad barn kan få en att känna sig dum ful och tjock och inte värd någonting.

Jag glömmer aldrig en gång som jag skulle hjälpa läraren att lämna lite böcker på lärarrummet. På vägen tillbaka fastnade jag med foten under en dörr och jag skar mig ordentlig, så jag gick till systern som plåstrade om mig. När jag kom tillbaka fick jag en utskällning att jag varit bort för länge, och jag förklarade varför. Då sa läraren- Det är då alltid något med dig. Vi ska ta och leka en rolig lek. Så vi fick sätta oss, hon ropade fram min bänkkompis, som fick ett papper att rita på. Efter en stund ropade hon fram mig som viskade till mig i örat att jag skulle stöta till honom då och då. Vilket jag gjorde. Tillslut blev min bänkkkompis så arg på mig att han slog till mig riktigt hårt på axeln. Jag sa till honom att läraren hade sagt att jag skulle göra så. Läraren nekade och sa- så går det när man mobbar andra och jag tycker inte om att du ljuger för mig, jag har inte sagt att du ska knuffa din bänkkompis när han ritar. Fy vad jag blev ledsen, jag gick hem på rasten, för jag kände att det var lika bra att jag inte var kvar om det skulle vara så här.

Fortfarande så drog jag mig undan på rasterna för jag orkade inte bli sårad, så jag gömde mig ofta i väntrummet hos skolsystern.

Sedan började högstadiet, där blev det en mardröm med alla dom äldre som hängde på dom som redan gjorde mig illa. Men, jag kom in i ett annat gäng som jag tyckte var så bra. Och dom tyckte jag med var bra. Jag börjde att röka och dricka alkohol och låg med några killar. Där fick jag min bekräftelse, men egentligen var det ju inte alls någon bekräftelse. Senare i livet förstod jag att jag bara hade blivit utnyttjad. Att dom drack mig full för att dom lättare skulle få ligga med mig. Fy vilken Vilken insikt!

I slutet av första terminen i nian så hamnade jag på behandlingshem pga. missanpassning. Det är den bästa tiden i mitt liv, även om den också var väldigt jobbig med allt vad det innebar med KBT. Allt jag jag gick igenom och lärde mig där har jag med mig i mitt liv. Men att inte få lov att vara med är inte slut där. Nu skulle jag ju ut i livet, börja jobba och försöka hitta ett boende. Jag jobbade på alla möjliga ställen, bla. ett hunddagis. Det var roligt för där blev jag bekräftad för jag var duktig med hundarna. Såpass duktig att polisen bad mig vara med i deras utbildning av deras hundar. Vilken lycka!

Efter alla dessa år med hundar fick jag jobb som telefonist på en socialbyrå, jag utvecklade mig där så långt det gick, och fick fler jobb i andra växlar. Jag var duktig och jag tjänade pengar som aldrig förr. Men jag hade ingen respekt för andra människor, jag jobbade bara för min egen skull. Och tjafsade chefer på mig så fick dom sig en näsbränna att dom aldrig kopplade sin telefon till växeln när dom inte var där. Min aggressivitet kom fram i högstadiet när jag i stället för att föröka att prata med folk slog dom i stället, usch vilka slagsmål jag kunde vara i. I alla fall, jag fick den respekten jag ville ha och cheferna började koppla sina telefonen till växeln när dom inte vad där.

Så träffade jag då på killarna i mitt liv som råkade vara missbrukare, en narkoman, en som tog anabol, en spelmissbrukare och sist men inte minst en alkoholist. Ingen av dess män bjöd in mig att vara med deras vänner förutom i familjen, där det slutade med att jag fick hjälpa till med allt möjligt från att laga mat till att klippa gräset, till att såga ner träd, kapa träden och hugga den samt stapla veden. Inget tack för hjälpen utan det var bara naturligt för dem att få den hjälpen. Men killarna bara klagade på att jag gjorde fel och dom ville inte att jag skulle umgås med deras vänner för att dom skämdes för att jag var tjock. Och dom hade ont av att jag var tjock. Jag blev alltså bara utnyttjad.

Nu har jag levt ensam i fem år och hoppas på att jag en dag ska stöta på han med stort H. Han som ser mig som jag är, som tar mig för den jag är. Som ser till mina känslomässiga behov lika väl som jag ser till hans känslomässiga behov. En kille som inte skäms för mig för att jag är tjock. Som låter mig vara med och leka, som tar mig på äventyr bara för att han trivs i mitt sällskap. Men detta kommer inte att hända, därför att jag behöver en språngbräda i mitt liv, ett stöd. Ett stöd som inte är rädd för att fråga mig om jag vill följa med på äventyr, äventyr som kan vara något så enkelt som en promenad, en picnick, ut o fiska, eller bara ta en tur med bilen kanske till treriksröset för att plocka en blomma och sedan åka hem igen. Att få lov at vara med i andras sällskap och få lov att vara mig själv, och förhoppningsvis träffa honom eller dom i mitt liv som skulle göra mig lycklig igen.

Jag har nu kommit till en punkt i mitt liv där jag känner att jag inte kan bjuda in mig hos människor och störa i deras liv bara för att få lov att vara med att leka. Jag känner att människor som korsar min väg får bjuda in mig istället, för är människor intresserade av mig som person och vill umgås med mig så kan dom lika väl fråga mig om jag vill vara med. Så den magiska frågan i mitt liv är: Har du lust att hitta på något roligt?, eller vill du följa med mig på…?

Du som vill, får gärna skriva ut min artikel och använda den till att läsa upp i skolan. Som en del i arbetet kring mobbning och vad det kan göra med en människa.

2014-03-02

I dag har jag varit ensam i 9 år. Dom senaste 4 åren har jag valt min ensamhet. För jag kom till fres med min ensamhet. Jag trivs väldigt bra med min ensamhet. Men, det betyder inte att jag är osocial. Jag är vansinnigt social. Pratar med alla, spelar ingen roll. Det absolut bästa jag vet är att bara åka ut o handla en liten stund. O prata med folk, för det mesta handlar mitt prat om att önska en helt främmande människa en trevlig helg o att den inte ska glömma att ta hand om sig. Dessa leenden jag får tillbaka av mina positiva kommentarer. Eller en sån enkel sak att berömma någon för sin hårfärg, sina ögon, sina kläder, hunden som går bredvid sin ägare, eller barnen som skriker framför sina föräldrar " Vilka fina barn" En dag kommer du att se tillbaka på detta med glädje, för att du orkade med det utan att tappa fattningen". Hm säger dom, så är det ju. Tack. Också få jag ett leende.

Men det finns annat jag kämpar för i min underbara enamhet. jag kämpar för barn som far illa på ett eller annat sätt. Jag kämpar för människor som blivit utsatta för missbrukare och jag kämpar för missbrukare att komma på fötter igen. Dock tvingar jag inte på min kunskap, utan säger att jag har denna erfarenhet och om du vill ha hjälp så kan jag hjälpa dig. Sedan är det upp till var o en att fråga om min hjälp.

Jag har kommit väldigt långt i min mentala psykologiska utvecklig. Såpass långt att jag tyvärr inte kan gå till psykolog längre. Utan att det är fär nöjes skull. För att bara prata känslomässig psykologi. För det är det som psykologi handlar om. Känslor, sitt känslomässiga inre liv. Därför det utifrån sina känslor man agerar.

Idag vill jag inte ha kvar min dröm att ha någon att umgås med bara för att jag då inte kunde agera själv. För att jag då inte visst hur jag skulle göra. Jag vill inte åka på picknick eller fiska med någon bara för att få sällskap i mitt känslomässiga liv. Därför att jag har det så mycket roligare själv, därför att ingen kan stoppa mig i det jag vill göra. Vill jag åka till Liseberg o prata med folk o spela på godishjulen, så gör jag det för att jag vill o för att jag tycker det är roligt.

Vill jag hjälpa en människa som ber mig om hjälp, så gör jag det för att jag tycker att det är oligt och givande att faktiskt se människor komma på fötter igen.

Vill jag fika med en kompis så gör jag det för att det är roligt, inte för att jag måste. Vill jag inte, så säger jag som det är, att jag har ingen lust.

Resan hit har inte varit enkel, resan hit har handlat om för mig att bestämma mig för hur jag vill ha mitt inre.

Fortsättning följer …

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Annons:
Amber63
2011-01-11 09:41
#1

Hej!!

Tack för att du delar med dej. Jag tycker det är starkt och modigt gjort att du tar ansvaret att låta människor bjuda in dej istället. Jag önskar dej lycka till och tänka på att sätta dej själv på pedistalen

Kram

Kalendula
2011-01-11 14:33
#2

Tack Amber63!Glad

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

amabile
2011-01-14 21:54
#3

Tack Lotta, för att du delar med dig!
Blev djupt berörd, känner igen mig till en del, men har inte varit lika ensam och utstött, men just det där att man själv måste tränga sig på, det händer i princip aldrig att någon bjuder in mig. Om jag vill göra något och ha någon med mig, är det ingen som följer med, då får man alltid gå själv. Så har det varit sen jag var en 8-10 år. Antingen gå själv eller låta bli. Eller följa med andra - om man får vara med.

Jag har dock sluppit mobbing under skoltiden, en period i femman var de på mig med sparkar, slag och verbal mobbing, men det gick över, har fått sitta med (högstadiet), som på nåd, om jag inte gjort för mycket väsen av mig. Men inte vara med på fritiden! På gymnasiet fick jag några vänner, av de nya i klassen så att säga, men det var ju bara på skoltid, då vi bodde långt ifrån. På fritiden var jag alltid själv.

Har försökt byta ut mina gamla "vänner" på senare år, och har lite bättre umgänge nu, men det är fortfarande ett litet "sitta-bredvid-perspektiv" på det hela. Och gå ensam om jag kommer på något som vore kul eller spännande eller intressant. …jag måtte ha väldigt speciella intressen!

kram och hoppas du finner HONOM!
…och vänner!

En dag i taget
Livet återvänder så sakteliga
Två steg fram, ett steg bak, två steg fram

http://slottetslillavarld.blogspot.com/

Kalendula
2011-01-14 21:58
#4

#3 Har funderat lite själv på vad jag har för konstiga annorlunda intressen efter som jag heller aldrig får följa med eller ens blir tillfrågad av någon. Det sällskapet jag har är att i så fall ta mig till mina föräldrar o tillbringa någon helg där då och då.

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

[Jeremina]
2011-01-15 22:22
#5

Det är så fint att du delar med dig och det måste vara bra att ha i skolan. Synd att jag inte jobbar med ungar i skolan just nu.

Kalendula
2011-01-15 22:36
#6

Kyss

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Annons:
[Völva]
2012-01-10 01:06
#7

Hej Lotta!

Jag läste din historia och blev bara matt, förbannad och chockad hur illa du har blivit behandlad. Jag vill säga till dig att jag tycker du är värd det bästa. SkrattandeDu är värdefull och unik! Skrattande Ingen är värd att bli behandlad så som du har blivit. Det är otroligt starkt av dig att dela med dig. Bra gjort!

Jag vet inte om detta kan hjälpa dig? När jag blir illa behandlad av folk så brukar jag tänka att dessa människor radar upp deras personliga innehållsförteckning för mig. Det handlar inte om mig, utan om dom. Det är svårt efter att man har blivit kränkt under många år.

Jag kallas den söta, den med många killar. Folk flockas runt mig och jag drar till mig folk på gott och ont. Jag kan säga att det är jobbigt det med. Folk använder mig som accessoar eller lockbete för att de ska få napp. Jag har inte många äkta vänner. Folk kan vara väldigt elaka mot oss söta med. Det är svårt att finna kärlek! För jag vet inte om killar tar mig för mitt utseende eller om de verkligen gillar mig för den jag är.

En fråga: Jag menar inget illa! Varför ger du mobbarna och de vuxna från skolan rätt över dig. Jag tycker du skriver på ett mycket intelligent och kunnigt sätt. Lite poetiskt faktiskt. Man kan faktiskt vända på det och säga att dessa människor hade ingen respekt för dig. Varför blev du behandlad illa. Du gjorde inget fel! Jag tycker din berättelse visar på av dessa människor inte är lika utvecklade som du. De har definitivt inte ditt stora hjärta! Enligt Svensk lag är vi alla lika värda! De följde inte svensk lagstiftning. Vem respekterar kriminalitet!? Inte jag!

Vad har mobbarnas ord med dig att göra - INGENTING! Du kan tänka att de tittade sig själva i spegeln när de sa allt detta till dig! Gör dig fri från alla deras ord för dom är mer sanna på dessa människor än på dig. Du fick ta allt detta själv! Jag tycker det är vidrigt! Det har du inte valt!

Har du någonsin sätt Buddhistiska munkar stå och mobba folk för att de är olika - Det bevisar att när folk får insikt så förändras dom till de bättre. De har en mycket lång personlig utveckling framför sig. Något du slipper. Med tanke på vad de har gjort mot dig så tror inte jag att de klarar av att se dessa onda sidor hos sig själva. Sidor du saknar. Var stolt!

Om någon säger något till dig - svara dem:

Ja, om du säger det! Jag har en annan åsikt.

Gå din väg! Eller säg

Tittar du dig själv i din egna spegelbild!

Jag tror du hittar kärleken. När man är öppen för det och slutar leta så kommer den. Jag tror det går undan för dig för du är en äkta person!

Du är bra precis som du är Glad Det säger jag med mitt stora goda hjärta och jag talar sanning!

Kramen från Völvan

julklappen
2012-01-22 19:18
#8

Hejsan. Tack för att du delade med dig om din skoltid.Jag känner igen mig mycket av det du skrev.Jag blev också mobbad från första dagen i första klass.Jag var liten och kort,Spinkig och blyg.Vågade aldrig säga något(sa inget om detta till mina föräldrar eller någon annan förän jag blev vuxen och fick egna barn.Jag blev mobbad av både skolbarnen och av en lärare. När jag satte fötterna för första gången innanför dörren till 1,a klass så hade jag inga föräldrar som brydde sig om att följa med mig till skolan och jag har äldre syskon som då gick med mig till skolan men som struntade i vart jag tog vägen sen när vi kom till skolhuset.Mina äldre syskon gick till sina skolklasser men jag satte mig på skoltrappan när det ringde in för jag visste inte vart jag skulle gå. Jag satt där och kände mig ensam och jätterädd(jag kände inte en kotte i hela skolan ,utom mina äldre syskon) efter ett tag så kom det en äldre fröken och frågade mig vilken klass jag skulle börja i.Och när jag sa att jag skulle börja i 1,a klass så följde hon med mig till den skolsalen.(förr, när jag började i skolan så hade de i skolan satt ihop både ettan och tvåan.) När jag klev in i skolsalen så hade alla andra skolbarn redan satt sig inne i salen.Och när jag kom in med den äldre fröken så glodde alla skolbarn på mig och jag blev såå rädd så jag kissade på mig.Det fick jag höra sen(och att jag var både liten och ful och dum i huvudet och att jag hade kissat på mig) hela min skoltid tills jag slutade i 8,an och fick ett jobb istället.(det hette att jag var skoltrött när jag tappade mer och mer lusten för skolan och allting annat__min pappa ordnade så jag fick börja på ett slakteri. När jag var 7 år,och jag började bli mobbad så skildes mina föräldrar också oh ingen av dem brydde sig väl så mycket om mig prisis(inte mina äldre syskon heller__jag är yngst av minasyskon och i dag har jag bara kontakt med några av mina syskon väldigt sällan.Alltså, nä'r mina föräldrar skulle skiljas så fick jag bo kvar hemma hos min pappa och 3 av syskona som ännu bodde kvar hemma.(mor hade skaffat sig arbete i en annan stad och kom sällan hem.(när hon kom hem så var far o mor nästan alltid osams så de hade ingen ork eller tid över för oss  barn.) Jag gick och bodde hos min pappa mest som "katten hos Emil i Lönneberga" det var aldrig någon som frågade hur jag mådde eller vad jag gjorde eller om jag hade ätit. Fattar inte i dag hur jag överlevde. I skolan var jag alltid enssam för det mesta.(det fanns en annan flicka som var kristen och som var med mig ibland bara. Hon tordes bara va med mig när de andra skolbarnen tyckte det. __jag skulle kunna berätta mera men det får räcka detta.I dag hatar jag skolan, jag är gift och har 5 vuxna barn och har barnbarn och på något konstigt vis så har man överlevt och blivit lite starkare.

Kalendula
2012-01-22 22:34
#9

Tycker att det är starkt att du delar med dig. Skrattande

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

julklappen
2012-01-23 13:53
#10

När jag fick egna barn så trodde jag att mobbingen i skolorna hade blivit mindre och att det inte existerade så mycket mobbing längre.Men oj oj vad jag bedrog mig.(det är ju värre och råare nu för tiden i än del skolor.(men även också på än del arbetsplatser)

Kalendula
2012-01-23 20:58
#11

Otroligt men sant! Undrar om det beror på all stress o ego som människor har.

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

[Beavis]
2012-01-29 23:11
#12

Människor är egoistiska och ibland riktigt hemska djur. Men glöm aldrig det. Alla människor följer sina instinkter mer eller mindre medvetet och i det kan man förklara mycket beteenden, Tröstar kanske inte? Men detlättar lite på trycket.

lottakatt
2012-02-08 02:11
#13

När jag läste denna historia var det som att läsa om sig själv och lotta heter jag med  vart utred som vuxen  har då add brukar skoja och säga att jag är ett sådant där bokstavs barn men jag saknar h jag hade också önskat att jag fått min diagnos som barn  i stället men får göra det bästa av livet nu i stället

LH

Annons:
Vovisch nr2
2014-03-06 07:53
#14

Stackars dig :'(

-Hälsning Jossan, medarbetare på bichon ifokus-

scirocco
2014-03-06 20:20
#15

Väldigt gammal tråd med trevligt att läsa, du har en talang för att skriva lotta. Jag känner igen mig själv delvis i vad du skriver, jag var alltid utanför i skolan, och vart mobbad i grundskolan, och lite i gymnasiet, både fysiskt och psykisk mobbning. Men jag var aldrig med i nått gäng som du senare var, tror inte det fanns mycket sånt här, inget som jag såg till iallafall, så jag vart helt enkelt bara isolerad, vilket ha i princip fortsatt hela livet. Jag vet inte vad som hade varit bättre att jag träffat folk i gäng som knarkade och söp och gjorde dåliga saker, än att vara totalt isolerad från livet, jag hade åtminstone fått levat om det första hade hänt mig. Som det är nu har mitt liv inte startat än, har inte fått varit med om nått i livet.

Har aldrig fått lära mig konsten i hur man skaffar vänner så jag fortsätter att vara ensam, och studerar andras liv från utsidan, och drömmer om hur det skulle vara att ha ett liv. Att får känna saker, att livet inte ska vara samma sak dag ut och dag in.

Kalendula
2014-03-07 00:18
#16

Vovisch: Det är inte synd om mig, jag har ju kommit ur det 😉

scirocco: Tack ☀️

Jag ställer en fråga till dig, som kanske kan vara tänkvärd: Varför hindrar man sig själv att ha det roligt, fast att man är ensam?

Varför hindrar man sig själv att uppleva sina drömmar o mål fast att man är ensam?

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

scirocco
2014-03-08 14:57
#17

Kalendula: Mitt enda mål sen jag var liten var att skaffa vänner och en familj, allt jag gör i livet är för att främja den saken, bortom det har jag inga mål. Livet blir utan färger och variation när man är ensam, det blir svårt att ha kul nån längre tid, sen tär det extremt mycket på psyket, kolla bara på fångar som sitter isolerade en längre tid.

Kalendula
2014-03-08 16:10
#18

☀️Mitt mål i livet är att vara glad och må bra ❤️

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

[::Vera::]
2014-03-08 22:10
#19

#17 och Kalendula. Jag har inte haft det som mål direkt, men en stor önskan har alltid varit att ha några goda vänner och kanske t o m egen familj. Just nu är min enda önskan att kunna känna mig glad och må bra. Det känns tomt och meningslöst ikväll.

Tack för att jag får läsa det som ni skriver. Önskar er alla en varm kram 🌺.

kompanjon
2014-04-14 10:01
#20

Jag blir helt tagen av din berättelse och väldigt illa berörd över hur du blivit behandlad. Kom genast att tänka på en bok skriven av Gunilla Gerland som heter 'En riktig människa'. Finns många likheter faktiskt. Du kanske borde fundera på att skriva en bok du med? Tycker du har talang för det här med att skriva :)

Hoppas precis som många andra att du en dag finner honom med stort H och jag önskar dig (och alla er/vi andra här på ensamhet.ifokus) all lycka och framgång

Stor kram!

Annons:
Kalendula
2014-04-17 00:34
#21

Tack kompanjon ♥ fast just nu trivs jag bra med min tillvaro ändå. Det enda egentligen jobbiga är ju att ekonomin inte är då bra o att jag inte får den hjälpen jag beöver. Men skam den som ger sig, jag tänker leva så länge jag kan o kämpa med dom medlen jag har. :-)

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Pepsie
2014-06-03 02:36
#22

Wow! Är hur trött som helst men tänkte ändå att jag kunde börja läsa lite. Men jag blev helt fängslad och lusläste hela. Känner igen mig i så mycket, men det som tog allra hårdast vaf delen där man springer och "gömmer sig" för att slippa undan de andra. Jag kan inte räkna alla gånger jag suttit inlåst på skoltoaletten genom hela raster. När alla andra jublade över schemaändringar med förlängda raster så knöt det sig i magen för mig. Jag minns också alla gånger jag fått sms innan skolan att min kompis inte skulle komma till skolan den dagen. Om.jag redan var på väg till skolan vid detta laget så kände jag tårarna bränna. Annars sjukanmälde man sig gärna för att slippa denna ensamhet jättefin artikel i alla fall! Fler borde dela med sig av liknande historier.

Djävlas

Kalendula
2014-06-11 00:06
#23

Tack Pepsie :-) Ja, detta med toaletten känner jag ju igen väl. För kunde jag inte smyga mig in i systerns väntrum. Så var ju toan ett bra ställe. Idag har jag dock kommit över detta med min ensamhet, och trivs egentligen ganska bra med just min ensamhet. Jag älskar mig själv i första hand o delar gärna med mig av den enorma kärleken jag har till mig själv, jorden universum och allt. Glöm inte att ta hand om dig

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Vanjor
2014-12-27 21:37
#24

Hej Kalendula.

Jag är ny här och läste din berättelse ikväll.

Jag blir stum.

Men hur hela friden klarar du att vara så stark och söka dig ut bland folk.

det är beundransvärt.

jag har haft en bra tid i stort tills mitt äktenskap började. Och det var väl inte så svårt heller, men för mig.

Tiden efter uppbrottet var svårt, fast det var jag som drog igång den.

När den perioden var över, mådde jag bra och hade vänner och var ute och dansade och trivdes.

Nu har det gått 35 år och mycket bra och dåligt har hänt.

Men var tar alla vänner vägen, dom bara försvann när jag blev sjukpensionär,

jag har träffat ny "vänner" som försvinner så fort dom hittar mer intressanta människor. osv.

Nu handlade det mycket om mig, men det jag menar är att, ju mer folk överger mig,

desto mer isolerar jag mig.

Jag önskar dig ett fortsatt bra liv och fortsätt att vara så glad och omhändertagande, och trivs med livet

Kramar från Vanjor

[Horse24]
2015-03-21 13:51
#25

Blir så himla berörd av den här berättelsen. Jag har läst den många gånger och tycker alltid att det är lika hemskt, hur både barn och vuxna kan behandla någon på det här sättet. Jag känner mig själv väldigt ensam men kan inte ens tänka mig hur svårt det måste vara för dig.

Jag ville bara säga att jag tror att du är en alldeles underbar person och önskar dig lycka till i livet! ♥

Mvh Erika :)

Record
2015-04-02 23:12
#26

# Kalendula

Din historia har etsat sig fast i mitt minne trots att det var länge sedan jag först läste den . Mycket känslosamt och bra skrivet.

Önskar Dig  en Glad Påsk !

Upp till toppen
Annons: